På sydfronten mycket nytt

Nu har det gått ett par dagar sedan jag senast lämnade något spår efter mig i denna mycket abstrakta, men ändå ständigt närvarande, värld av ettor och nollor. Det är inte så att jag slutat reflektera över min tillvaro här i vår älskade skorrande landsände. Inte heller har jag och dotter slagit av på takten i våra dagsaktiviteter, det är på intet sätt händelsetorka. På sydfronten mycket nytt!

Anledningen till min frånvaro (här) råkar vara att jag sitter upp till midjan fast i ett svårforcerat bokträsk och efter flera dagars träsktrampande har jag äntligen fått hyfsat fast mark under fötterna. Då tiden inte räcker till allt man vill göra har jag varit tvungen att prioritera, och i detta fall blev det andras skrivande framför mitt eget. Eftersom det för tillfället finns så otroligt mycket jag vill läsa har jag tvingat mig själv till att avsluta de böcker som en gång påbörjats men som av olika anledningar blivit liggande. Därför började jag med att läsa ut Dokument rörande spelaren Rubachov av Carl-Johan Vallgren. Den påbörjades vid det första försöket samma dag som jag läste ut (stängde eboksläsaren på ipoden för att vara exakt) Den vidunderliga kärlekens historia skriven av samme man. Detta skulle visa sig vara ett misstag. Inte för att Dokument rörande spelaren Rubachov på något sätt är dålig utan för att jag tyckte som mycket om Den vidunderliga kärlekens historia och på något puckat undermedvetet sätt hoppades på att den historien skulle fortsätta i den andra. Det gjorde den inte, men de påminde ändå en hel del om varandra. Jag blev förvirrad i min lilla hjärna och la därför boken på hyllan (stoppade ner ipoden i fickan). När jag efter ett par dagars litterär fasta dammade av boken (laddade upp ipoden och slog på den) blev den bättre men levde ändå inte upp till förväntningarna som jag byggt upp genom läsningen av det tidigare mästerverket. Jag återkommer dock inom kort med en liten recension. 

Dessutom har jag och högt ärad sambo gett oss i kast med en gammal och kär TV-serie som vi kände var väl lämpad för vårens hemmakvällar. Jag har nämnt den tidigare och den kommer med all säkerhet  omtalas igen. Six feet under är minst lika bra som när jag såg den sist och jag bävar inför det fruktansvärda slutet, trots att det är långt kvar tills dess och att jag faktiskt sett det tidigare.

Detta är alltså vad jag har sysselsatt min hjärna med den senaste tiden, när Klimpen sovit det vill säga. Nu är det ju så att ett barn i 1årsåldern inte sover hela tiden och den tiden som inte spenderas i barnvagnen med mössan neddragen över ögonen eller i spjälsängen susandes är inte sällan intensiv, ja intensitet får en helt ny betydelse när ens barn kommer i denna ålder. Liten Klimp behöver aktiveras och det sker smidigast utomhus. Vi har promenerat runt i stadens parker, upptäckt nya lekplatser, badat på Aq-va-kul, lekt med kompisar, storhandlat på Willys, promenerat vid havet, klappat hundar och mycket annat roligt.

Eftersom du, käre läsare, snabbt tröttnat om jag sakligt återgett vad vi företagit oss tänker jag därför, när andan faller på, stoppa in små anekdoter från dessa dagar där de fyller en funktion, som små klädsamma accessoarer på den språkliga dräkten.

Detta om detta, nu tror jag att jag börjat på ett nytt inlägg istället.

Läs även andra bloggares åsikter om Carl-Johan Vallgren, Den vidunderliga kärlekens historia, Dokument rörande spelaren Rubashov, Six feet under,