Bara cikadorna saknas nu

Jag rundar av en bra dag med senaste avsnittet av Tremé. Dagens kvaliteter har dock inget med nationaldagen att göra, snarare mer med frånvaron av flaggviftande nationalromantiker. Trots en jobbig natt med 4 timmars sömn i sällskap av världens mammigaste dotter, följd av en dag som kantats av trötthet och vad som närmast kan liknas med den kemiska ångest som tenderar följa stort alkoholintag, har jag varit märkligt lugn och harmonisk. Vi har vadat runt i plaskdammen i folkets park, ätit silllunch med goda vänner och njutit av den närmast tropiska värmen. För en timme sen började det blixtra och åska och det blev som den perfekta finalen, som ett stort fyrverkeri för att fira en näst intill perfekt dag. Jag stod på gården en stund, blundade och insöp dofterna av damm som lagt sig till rätta, såg blixtarna lysa upp ögonlocken och det kändes som att vara i Sydostasien, Sydamerika eller nån annan plats som lockat svårt den senaste tiden. Men ikväll längtar jag ingenstans, det är som om jag hunnit ikapp det där jag längtat efter, som om jag är i fas.

Läs även andra bloggares åsikter om Medvind, Sömn, Musik, Yo La Tengo