I måndags var min homie på TV och berättade om sin bok En hedersam kvinna. Hon är svensk representant för den marockanska kvinnoorganisation Oum el banine och har skrivit en bok om deras arbete för att hjälpa marockanska kvinnor som föder barn utom äktenskapet.
Vid nått tillfälle såg jag en Adam Sandler film där han kom över en fjärrkontroll som kunde pausa allt runtomkring. Den som kläckte den filmidén var garanterat småbarnsförälder. Jag hade gett mycket för en sån fjärrkontoll just nu!
Igår natt satt jag och kollade hemnet på telefonen mellan 3 och 4.30. Sidan laddar som bäst just de tiderna och därför offrar jag gärna ett par timmars sömn för att effektivt kunna titta på boenden vi ändå inte har råd med. Att det sammanföll med att Klimpen vaknade och inte ville somna om var en ren tillfällighet...det är ju inte som att man har nått bättre för sig de timmarna iaf. Det hela resulterade i att jag och Klimpen försov oss och kom för sent till dagis. H.Ä.S hade dessutom glömt cykelhjälmen på dagis så vi fick oss en rask och svettig promenad där på morgonkvisten jag och Klimpen. Eller, jag gick snabbt. Klimpen satt i cykelsitsen och pekade på sadeln och fattade inte varför jag inte bara cyklade som vanligt. "Appa titta! Appa titta!" (pappa sitta) i täppta förvånade uppmaningar.
I morse vaknade jag på madrassen bredvid Klimpens säng och har fortfarande ingen aning om när eller varför jag lagt mig där. Sömnlösheten gör konstiga saker med mig.
The dreams in which i'm dying are the best i ever had
Vissa dagar börjar bara inte som man hade velat och ibland kan det som stjälper vara en till synes helt oviktig detalj. Klimpen låg och pillade intresserat på sina strumpor idag när jag kom in för att väcka henne. Jag gav henne en kram och lyfte ut henne ur spjälsängen och sprang sedan iväg för att hämta hennes gallskrikande lillasyster. Något här blev inte som Klimpen förväntat sig och hennes värld rasade samman. Hon grät och snorade som om allt var förstört och att hon aldrig skulle bli lycklig igen. Alla försök att vända hennes mycket ovilliga inställning till allt som hade med frukost, tandborstning och andra göromål att göra möttes med högljudda protester. Mössan var fel, vantarna var fel, skorna var fel, overallen var fel och allt påtalades sparkandes och viftandes. Först på plats i cykelsadeln i rullning mot dagis vände allt. Som om hon aldrig varit ledsen börjar hon kommentera allt vi passerade och allt var bra igen.
Vi är ganska lika varandra Klimpen och jag. Mitt morgonhumär är inte inte heller alltid det bästa och jag är också bra på att bygga upp förväntningar på hur allt ska vara. Tyvärr blir det sällan som man tänkt sig och då är det förjävlajobbigt!! Skillnaden är att den att hon gråter och snorar, jag klagar, bloggar och knyter näven i fickan istället. Sen kan man ju diskutera vad som är bäst för sig själv och för omgivningen...
När Klimpen med slemskorrande röst ropat efter mig på natten och när jag kommer in säger "handen" är det som att en liten stolt brasa tänds i mitt bröst. Jag sticker in handen mellan spjälorna varpå två små händer klamrar sig fast i den, gosar in sitt ansikte i den och torkar snor på den tills händernas ägare somnat. Om man bortser från snoret är det den bästa känslan som finns, när som helst på dygnet.
Bring your own restaurangerna har ju inte riktigt slagit i Sverige och man får väl förmoda att förklaringen till detta går att finna i vår alkohollagstiftning. Idag saknar jag ett BYO för matlådefolket. Matlådefolket är dom som likt undertecknad ständigt kånkar runt på en extraväska med matlåda, salladslåda, kaffetermos, vattenflaska och bestick eftersom dom är för fattiga för att äta ute. Eftersom vi bränner så jävla mycket energi på allt bärande behöver vi varje dag äta lite mer, vilket bara gör vår börda tyngre. En annan sak som gör vår börda tyngre är att det inte finns några mikrovågsugnar på stadsbiblioteket vilket innebär att maten måste tinas vid varmluftsutsläppet i buskaget på sydsidan av skrytbygget om man inte vill hugga maten i småbitar och tina den i munnen. Jag har därför valt att undvika mina ekonomiböcker på skolan idag, här finns iaf mikrovågsugnar och toaletterna är gratis.
Det är nästan pinsamt hur lite jag har skrivit den senaste tiden men med två barn, akademisk åtaganden och diverse andra förpliktelser har tiden helt enkelt inte räckt till. Nu har jag för första gången på omänskligt länge en liten stund för mig själv och då slog det mig plötsligt att jag ju faktiskt kunde skriva nån rad.
Mycket har hänt sedan sist. Klimpen har fyllt två år och vi har firat henne i ungefär en månad nu. Först med farmor och farfar, sen med mormor, sen med morfar och förra helgen med faster. Igår hade hon barnkalas för sina vänner (läs våra vänners barn) och det var en mycket trevlig men utmattande upplevelse som till stor del gick ut på att avstyra våldsamma bataljer, trösta kränkta sockertrippande småfolk och försöka konversera lika trötta vänner. Vi bjöd inte på Ugnsstekta sköldpaddor med blandfärs och korv på en bädd av vitkål utan på smörgåstårta, vilket uppskattades av de vuxna. Barnen hade nog hellre ätit sköldpadda.
Eftersom det har hänt så sjukt mycket med Klimpen sen jag var inloggad sist tänker jag inte ge mig in på nån utvecklingsbeskrivning utan konstaterar bara att hon är sig lik, pratar väldigt mycket mer, gör sig sällan förstådd vilket i sin tur upprör henne, vaktar sin lillasyster som en pittbull och tacklar alla dagisbarn som försöker komma i närheten "MIN BEBIS!!!!!". Det är märkligt hur smärtfritt hon mött tillskottet i familjen och jag går egentligen bara och väntar på att den lilla rebellen ska samla sina krafter men revolutionen verkar utebli.
Liten fick sent omsider ett namn men kommer här att fortsätta gå under betäckningen "Liten". Hon är ganska tillfreds med tillvaron, sover under dagarna, ler mycket och kickboxar sin mor i magen om nätterna. Liten är en kopia av sin storasyster men likheterna upphör vid utseendet. Klimpen hade kolik och skrek i ett de första månaderna. Visst, Liten skriker också en del men hon är för det mesta ganska nöjd med sin tillvaro. Mycket pekar dock på att hon snart kommer förlora sin hörsel eftersom hennes storasyster har lärt sig gallskrika på dagis och mycket nöjd springer runt och skriker oss i öronen medan hon skrattar glatt åt våra reaktioner.
Velourmamman har välsignats med den där extraenergin som följer med småbarn som gör att man inte blir trött och orkar att baka cupcakes och jogga samtidigt som man dricker caffelatte och utövar bikramyoga framför sin öppna ugn medan man diskuterar Anna Wahlgren, familjeliv och BVC med sina stylade mammakompisar på den egenknypplade köksmattan. Nej, den där extraenergin uteblev. Vi är trötta, oändligt trötta. Vår trötthet beror till stor del på dom förkylningarna som Klimpen tagit med sig hem från dagis. Det var nära att både farmor och farfar strök med och själv har jag varit sjuk i tre veckor. Med förkylningen kom febern och med febern mardrömmarna. Jag kommer ihåg mina egna mardrömmarna från när jag var liten, det var nått så skräckinjagande verkligt över dom att japanska skräckfilmer inte ens lyckats skrapa dem lite på ytan. Hon vaknar och skriker i panik om nätterna och det fullständigt skär sönder ens inre. Jag har därför slagit läger på hennes rum den senaste tiden för att finnas till hands om det skulle behövas. Sovit har jag gjort på mina ekonomiföreläsningar.
Eftersom att klockan är 23 nu så är jag så trött att jag håller på att falla ihop i en liten snorpöl på golvet och ska därför slå ihop locket på den här inom kort men först måste jag tipsa om följande (vid 5:18 blir det verkligt intressant):
Mumford and Sons, Avett Brothers and Bob Dylan at Grammys
Velourmamman har välsignats med den där extraenergin som följer med småbarn som gör att man inte blir trött och orkar att baka cupcakes och jogga samtidigt som man dricker caffelatte och utövar bikramyoga framför sin öppna ugn medan man diskuterar Anna Wahlgren, familjeliv och BVC med sina stylade mammakompisar på den egenknypplade köksmattan. Nej, den där extraenergin uteblev. Vi är trötta, oändligt trötta. Vår trötthet beror till stor del på dom förkylningarna som Klimpen tagit med sig hem från dagis. Det var nära att både farmor och farfar strök med och själv har jag varit sjuk i tre veckor. Med förkylningen kom febern och med febern mardrömmarna. Jag kommer ihåg mina egna mardrömmarna från när jag var liten, det var nått så skräckinjagande verkligt över dom att japanska skräckfilmer inte ens lyckats skrapa dem lite på ytan. Hon vaknar och skriker i panik om nätterna och det fullständigt skär sönder ens inre. Jag har därför slagit läger på hennes rum den senaste tiden för att finnas till hands om det skulle behövas. Sovit har jag gjort på mina ekonomiföreläsningar. 