Kalles kaviar på mitt fat, jag blir smal nu!

Ska nu försöka författa ett par anställningsansökningar och fabricera lite anställningsintyg. Att sitta här och tycka blir man uppenbarligen inte rikare på och pengarna måste in eftersom dotter snart lämnar mig för den stora vida (dagis)världen. Skönt att det alltid finns dom som har det värre...som Organism 12 och Öris tex.

"Kalla mig bara "Ö" har inte råd med ris.
Så vem sa att det går bra nu
säkert nån flerbarnspappa i nått radhus..."



Läs även andra bloggares åsikter om Organism 12, Öris, Fattig

En faders fåfänga

Förra veckan var jag och Klimpen på BVC. Dom har drop-in två dagar i veckan och vi hade inget annat inplanerat så vi tog en sväng förbi för att göra en liten check-up. När barnen blivit äldre förväntas en bra anledning för ett besök och eftersom Klimpen har svårt för att umgås med sin mor utan att vara väldigt gnällig och dessutom fått lite skorv använde vi det som förevändning för att få göra en visit. Den egentliga anledningen till besöket var en annan.

Jag är oerhört stolt över min lilla dotter. Hon lyckas med det mesta hon företar sig och har en vilja som vida överträffar sina föräldrars. Hon ligger ett par streck över förväntad utvecklingskurva och är dessutom ett socialt geni. Jag har som ni förstår all anledning att vara stolt. Vår barnmorska verkar också ha fattat tycke för vårt barn och överöser henne med beröm vilket får hennes föräldrar att växa ett par centimeter varje gång vi kommer på besök. Just denna dag behövde jag ett liten ansiktslyft och tog därför med mig Klimpen till BVC för att komma på fötter. Det visade sig att barnmorskan var på semester så istället fick vi träffa en annan kvinna som inte var lika lättcharmad. Hon förklarade snabbt att barn kan vara gnälliga, gav oss salva mot skorv, berättade att det kanske var i tidigaste laget att sätta Klimpen på dagis i 15 månaders ålder som vi planerat men att det säkert skulle gå bra iaf. Väga och mäta fick vi göra själva och förväntat beröm uteblev. 

Nu införstådd i att barn kan vara gnälliga, att det är bäst om en förälder inte arbetar över huvudtaget och att jag ska undvika BVC om det inte rör sig om vaccinationer och årskontroller i framtiden, stegade jag mot parken med mitt underbara lilla barn som pekade ut hundar som hon glatt skällde på. 

Insåg att ingen behöver berätta för mig att hon är underbar för att jag ska förstå det, den insikten nådde jag för länge sen och vi är så pass bra på att bekräfta varandra att det räcker och blir över (lite till mamma också ;) 

Läs även andra bloggares åsikter om Klimpen, BVC, Bekräftelse

Udda Biblioteksfynd

Kom även över ett par låneböcker varav en ser väldigt lovande ut. Udda verklighet av Nene Ormes utger sig för att vara en Urban fantasy som utspelar sig i Malmö och enligt uppgift ska vara riktigt bra. Det kvarstår nu att ta reda på om det ligger något i det och jag återkommer naturligtvis med ett omdöme...om jag får någon tid att läsa den dvs. 

Läs även andra bloggares åsikter om Udda verklighet, Nene Ormes, Malmö

Snabbt glömd och definitivt begraven

Såg igår finalen av Medium, en av våra guilty pleasure serier och är måttligt road. Här hade vi ett perfekt tidsfördriv att småsova till på kvällskvisten när man inte riktigt orkar se något seriöst. Med tiden har vi börjat gilla den där småmysiga familjen som utan att än närma sig obehaglig 7th heaven- eller Familjeliv.se-fanatism har vanliga problem som "vem som ska hämta och lämna på dagis" och "vems karriär är viktigast" mellan alla drömmar om döda mordoffer. Hur som helst tog manusförfattarnas fantasi slut och överlät till nån förvirrad vikarie att fimpa serien i tittarnas ögon, det sved. Inte helt osökt gick tankarna till finalen av Six feet under, även den under all kritik. När denna helt fantastiska HBO serie slutade hade jag nära till tårarna och kände jag mig överkörd, uppskrapad och komposterad, dumpad efter 5 år med ett sms...typ. JÄVLIGT BESVKEN. Det gjorde jag inte igår kväll utan var mest bara irriterad.


Idag känns det något bättre, även om det är gråare och tristare än på länge och jag plötsligt kunde identifiera mig med den av kolsvarta avgas-snöhögen vi passerade på vägen till biblioteket. Dagen blev snabbt bättre tack vare trevligt sällskap av grannpappan med barn i Klimpens ålder. Barnen utforskade snabbt och intensivt lekplatsen intill bibblan och slocknade samtidigt som två små ljus i sina vagnar och vi hann ta en fika på Kafferosteriet.

Lite märkligt hur mycket man kan ha gemensamt i sina upplevelser av att vara förälder och hur igenkännande det blir när man berättar om sina barn och saker man trott var unikt för just Klimpen och det visar sig att andra har haft precis samma erfarenhet. Uppiggande och jävligt skönt.

Läs även andra bloggares åsikter om Medium, Six feet under, Biblioteket

En ljusskygg verksamhet

Portraits of Bloggers | Fubiz™

Ljusskygga bloggare som fotats på bar gärning av Gabriela Herman. Illustrerar på ett fantastiskt sätt vilka världsfrånvända narcissister vi faktiskt är. Jag gilla´rt!!

Läs även andra bloggares åsikter om Bloggare, Gabriela Herman, Fubiz

Barnmat för schnillen med schmak

Klimpen vill nu äta själv. Hon behöver inte hjälp! Alla hjälpande händer avvisas beslutsamt och definitivt. Att hon klarar ätandet själv stämmer också förhållandevis bra. 

Varannan sked som mödosamt lastas med mat hamnar faktiskt i munnen, det är de andra två fjärdedelarna som ställer till med problem för henne (och mig) och hotar hennes tillväxt. Var fjärde sked brukar förlora sin last mellan tallriken och munnen, oftast i den prövande manövern då skeden ska vändas för att så upprätt som möjligt föra in maten i den stora öppningen som nu sedan länge står på vid gavel. Den sista fjärdedelen släpps på golvet och markeras med en beslutsam nick, som för att understryka att det var precis där den hörde hemma. Den sista fjärdedelen blev en del av rutinen när fasters hund bodde hos oss över en helg och ideligen stod under bordet och tiggde mat av dotter. Hon förbarmade sig snabbt över honom och tillhandahöll gärna sin egen mat. Sedan dess förser hon sina osynliga tiggande djurvänner under bordet.

Dagens storkok på kylskåpsrester var till stor belåtenhet och korvbitarna studsade dessutom mycket underhållande mot pappas panna, de gånger de träffade. 

Velourpappans Korvgryta

1pkt  Hotdogs utan skinn (potatisskalaren gjorde jobbet) eller en bit falukorv

2 små gula lökar

1/2 grön paprika

2 vitlöksklyftor

2 mindre morötter

1 burk krossade tomater

1 stor klick Creme fraiche

1/2 konservburk vatten

Basilika, svartpeppar

Idealmakaroner

Hacka grönsker och korv i lagom stora bitar medan barnet hålls sysselsatt med en kastrull fylld med gummisnoddar där det kan röra runt med lämplig slev eller visp (du slipper då lyfta ner barnet från stolar och bord, eller ut från skåpet med återvinning)  

Stek grönsaker och korv i smör under lock på medelvärme i fem minuter, sätt undertiden på en stor kanna med kaffe (det kan komma väl till pass senare).

Förbered makaronerna (litar på att du vet hur man gör)

Häll över krossade tomater och vatten och låt det hela koka tills morötter och paprika är så mjuka att små barnkäkar utan problem kan hantera dem. 

Blanda i Creme Fraiche och basilika och smaka av med svartpeppar.

Servera med lämplig måltidsdryck (vatten) och när barnet mest kastar maten på din panna kan det vara lämpligt att istället erbjuda en dessert (Klimpen tyckte att äppellkyftor passade bra). Iaktta nu ditt barn massakera sin mat med händer och diverse tillhyggen medan du avnjuter ditt kaffe.

Rengör ditt barn under rinnande vatten och torka.  

Det som blir kvar förpackas med fördel i plastpåsar som knyts ihop och förvaras i frysen. 

Läs även andra bloggares åsikter om Barnmat, storkok, massaker

Shoplifters of the world unite

Klimpen älskar den här låten vilket säger en hel del om hennes utsökta musiksmak! Som tur är dansar hon bättre än Morrissey.

Läs även andra bloggares åsikter om Shoplifters of the world unite, The Smiths, Morrissey, Klimpen

Det-är-synd-om-mig-för-jag-är-så-jävla-trött-så-nu-äter-jag-lite-mer-ostbågar

Kände igår en antydan till muskelknut mellan skuldebladen när jag var på gymmet, ett resultat av förkylningsrelaterat "jag-vill-att-du-bär-mig-hela-tiden-för-jag-är-sjuk-och-dålig-gnäll" tänkte jag och stretchade ordentligt. 

När jag ett par timmar senare kröp ner i sängen och la mig till rätta på rygg med en bok på magen upptäcker jag till min fasa att den förmodade muskelknuten nu växt och ömmar ordentligt. Spegeln avslöjar dock att den förmodade muskelkrampen helst inte ska masseras eftersom det är en "det-är-synd-om-mig-för-jag-är-så-jävla-trött-så-nu-äter-jag-lite-mer-ostbågar-relaterad" finne. Ska försöka tycka lite mindre synd om mig själv idag...MEN HUR JÄVLA LÄTT ÄR DET MED EN GIGANTISK FINNE PÅ RYGGEN? Nu hade det varit gott med en ostbåge!


Läs även andra bloggares åsikter om Muskelknut, Finne

Termoskaffe, snus och isfria gator

Nu är isen som täckt våra ojämna och håliga gator sent omsider borta och sulkyn från 70talet som jag själv en gång stoltserat i kan med sina smala hjul äntligen användas för att transportera dotter. Snabba kommunikéer med likasinnad pappaledig resulterade i en trevlig och uppiggande promenad till stadens paradpark som i tysk nazistil kantas av breda alléer och stora, runda öppna ytor. Barnen släpptes lös på lekplatsen och vi fäder stod och diskuterade familjelivets vedermödor medan vi drack termoskaffe och bjöd varandra på snus. 

Livet blir så mycket enklare om man faktiskt tar sig ut i friska luften och får klaga och svära lite. Då slipper man bevittna sin dotters metamorfos till stormvind som rycker upp krukväxter, hoppar från soffor och tömmer blöjhinkar över sig själv i desperata försök att undkomma sin rastlöshet. Utomhus intar hon istället rollen som betraktare samtidigt som overall och kängor smidigt och effektivt begränsar hennes rörelseutrymme. När vi kom hem stoppade vi lite mat i den stora gapande munnen och vaggade nu ganska loj och trött tjej till sömns på pappas axel.

Har en stark känsla av att mycket kommer att förändras när de tjocka kläderna inte behövs längre och liten Klimp kan springa fritt. Fan vad jag längtar till sommaren och om Klimpen har några minnen från förra sommaren så drömmer hon nog om den nu.


Läs även andra bloggares åsikter om Kaffe, Klimpen, Pappaledig

Ett förväntat möte

Det har varit så grått ute idag att jag inför eftermiddagspromenaden inte kunde hitta mina gråa handskar i samma nyans som vädret. Nycklarna, även dom i samma gråton var svåra att urskilja. Vi valde därför att stanna hemma. Hade vi inte gjort det är jag övertygad om att vi hade sprungit på det ryska gruvfyllot i parken, typiskt sånt väder han hade gillat.

Läs även andra bloggares åsikter om Ryskt gruvfyllo

Sömnlös i Skåne

Nu äntligen har min tappra lilla tjej somnat. Efter en förmiddag kantad av misslyckade sövningsförsök gav vi oss till slut ut i ett grått och blött Malmö. Plockade  upp en burk mat på Konsum och bänkade oss i parken där hon fullkomligt slukade den stora burken med orange lasagne. 

För att vara riktigt säker på att hon skulle somna lekte vi loss ordentligt på lekplatsen. Ett bussdagis hade stannat till så det var gott om andra barn att titta på, och tittade gjorde hon. Hon har börjat göra tydliga närmanden mot jämnåriga. Stapplar fram och ställer sig nära, nära och stirrar. Problemet idag var att barnen i dagisklassen var lite äldre och mycket snabbare så när de blev ner stirrade la de benen på ryggen och sprang eller klättrade iväg. Kvar står Klimpen, och ser efter dem. Ibland ser hon väldigt ledsen ut när hon inte får vara med och då får jag lite ont i magen. Som tur är har hon gott om råge i ryggen och ger sig inte i första taget så jag tror inte att det kommer gå nån nöd på henne i sociala sammanhang men det är ju aldrig kul att bli ditchad. 

Jag har börjat förstå att det gäller att ta vara på tiden som hon fortfarande tyr sig till oss, snart kommer det en tid när kompisar är bra mycket roligare och den insikten kommer jag få jobba med för att kunna acceptera att pappa inte kommer vara bäst och roligast för alltid.

Rutschkanan gick bättre idag, tror hon har accepterat att det är trappan upp som gäller.

Läs även andra bloggares åsikter om Malmö, Trött, Lekplatsen, Parken

Tröttheten är konstant, koncentrationen av koffein i kroppen varierar

Tröttheten är konstant, koncentrationen av koffein i kroppen varierar. Anledningen till varför jag är tröttare på morgonen är att jag ännu inte hunnit nå en tillräckligt hög nivå.

Klimpens sovvanor har börjat ställa till det ordentligt för mig. Har snittat 4 timmar de senaste nätterna, vår förmiddagssömn är det enda som håller mig på fötter, och så kaffet förstås.

Idag var planen att vi skulle gå till biblioteket på sagostund kl 9.30 men eftersom det snart är dags för oss båda att däcka får vi hitta på nått annat istället.  Stackarn är fortfarande förkyld så öppna förskolan eller kompisen med förkylningsastma är inte aktuella.  Lite mer kaffe bara så kommer jag nog på nått.

Läs även andra bloggares åsikter om Kaffe, Klimpen, Förkyld, Trött

Den vidunderliga utvecklingens historia

Jag har lånat Dokument rörande spelaren Rubashov som e-bok på bibliotekets hemsida och läser den på min Ipod touch! Mänskligheten har nu nått toppen av sin utveckling och härifrån kan det bara gå utför. Det här är stort!! För att toppa det hela har jag valt svart bakgrund och vit text, för att inte störa damerna jag delar sovrummet med. Boken i sig är bra, kanske inte lika bra som Den vidunderliga kärlekens historia (än så länge) men jag lever i förvissningen om att Carl-Johan Vallgren inte kommer göra mig besviken.

Läs även andra bloggares åsikter om Carl-Johan Vallgren, Dokument rörande spelaren Rubashov, Ipod Touch, E-bok

It´s all good in the hood

Såg Everybody´s fine härom kvällen och grät floder. Hade timmarna innan ridån drogs varit på Brygghuset (kommit på att man kan länka utan att skriva ut adressen : D tänker använda detta onödigt mkt!!) och druckit veteöl med inslag av koriander vilket förmodligen bidrog till min sentimentala gråtmildhet. Med eller utan milt rus är det en fantastisk film om en nybliven änkeman som söker återupprätta kontakten med sina barn. All mörkar de något för honom, dels för att de alltid ventilerat problem med sin mamma som nu dött men också för att de inte vill oroa honom i onödan eftersom han har så höga förväntningar på dem och inte vill göra honom besviken. Det var omöjligt att inte tänka på sina egna föräldrarelationer och jag tror nog att många känner igen sig. Jag hoppas innerligt att jag ska få en bättre relation till Klimpen när hon växer upp.

Läs även andra bloggares åsikter om Film, Brygghuset, Föräldrarelationer

Grustextur och vett och etikett

Bästa Klimpen charmade alla i den varma, långa kön till kassan på Clas Ohlsson. En tant satte guldkant på dagen genom att påpeka hur lika vi är, jag kunde inte vara stoltare.

I parken behöver hon inte vagnen längre. Hennes små ben rullar så bra själva och upptäckandet görs ju bäst i första person med små petande fingrar. Texturen hos blött grus utforskas genom att stickprover tas vid olika platser, till synes slumpmässigt utvalda. Den geggiga sörjan gnids mellan fingrarna innan den bruna sand och grusblandningen förs mot munnen för ett smakprov. Oftast  avbryts denna rörelse av någon oförstående vuxen vilket då resulterar i en liten protestdans innan uppmärksamheten snabbt riktas mot något annat.

Vi tränade också på vett och etikett vid användandet av rutschkana. Gå upp för trappan, sätta sig ner, åka. Jag håller med Klimpen om att det vore bättre om man kunde klättra upp för själva rutschkanan och slippa gå i den tråkiga trappan men det är så uttröttande att hela tiden glida ner igen och så är det ju, tyvärr, en massa andra barn som också vill åka...vi behöver nog träna lite mer.









Läs även andra bloggares åsikter om Parken, Rutschkana, Vett och etikett

Fyllekajan

Hittade ett gammalt inlägg som aldrig publicerades när det skrevs, ev pga skam, här kommer det iaf.


På förmiddagen fick en annars ganska "duktig" pappa sig en ögonöppnare. Efter mellanmål släpptes mkt mobil bebis lös på golvet. I skafferiet blev det plötsligt tyst...pappas misstänksamhet väcktes och han tog en närmare titt. Bebis togs på bar gärning med en folkölsburk höjd i svep-position, gnagandes på burköppnare. Pappa avväpnar snabbt bebis men upptäcker att bebis tröja är indränkt i öl och från bebis mun anas en inte helt barnvänlig doft. Pappa känner sig plötsligt som en mkt dålig far och kramar sin bebis tills det att han stöter på stort motstånd.

Alkohol och bebisar går som bekant dåligt ihop. Barn ska inte dricka alkohol! Och även om barn förr fick en trasa doppad i sprit i munnen för garanterad sömn är det inte kutym idag. Därom tvistar inga lärda. Alkohol ska helst inte nämnas i samma mening som bebis, så dåligt är det. Under föräldraträningen på BVC visades en mkt övertygande film om hur dåligt det var med alkohol under bebis tid i mammas mage och bara själva alkoholförhören med modern hos barnmorskan visade att detta togs på högsta allvar. Bra!! Barn ska inte få i sig alkohol, så enkelt är det! Men, när jag tänker efter påminns jag snabbt av historier berättade av vänner och bekanta där syskon eller de själva i ett oövervakat ögonblick fått i sig en inte sällan oansenlig mängd av denna för bebisar så förbjudna substans. De flesta av dessa vänner har inga större fel, de fungerar normalt och hanterar även alkohol som det anstår en vuxen människa. Vad säger då detta? Att det är ok för bebisar att dricka folköl? Absolut inte! Mig säger det endast att det är sånt som händer och det var en tröst när jag anklagade mig själv för att ha lämnat pantkassen inom räckhåll för vår lilla älskling. 

Stängt pga släktbesök

Familj i all ära, nu står den oss en bra bit upp i halsen. Av de tio veckorna närmast jul hade vi besök 8. Det var 8 helger som vi inte fick tid för varandra, för vänner och vardagliga saker som konsthallsbesök, söndagspromenader utan planering och släkt entourage utan istället fick planera middagar, inköp och bäddplatser.

Prio nummer ett till våren blir att säga nej! när vi inte orkar, vill eller blir glatt överraskade när nån vill hälsa på. Det ska ju vara kul att få besök och jag vill kunna se fram emot vårens föräldra- och svärföräldrabesök.

Efter besöksboomen kom jul med hemvändande till gnällbältet och ett väldigt trevligt familjefirande med farmor och farfar. Problemet var att vi fortfarande var så utmattade att helgen inte blev den mysiga tillställning jag hade hoppats på. Till nyår kom vänner från Göteborg och hälsade på, inte alls lika påfrestande för det innebar att vi faktiskt fick träffa vänner och diskutera småbarn och familjelivet med vettiga människor i samma situation.

Det är inte det att vi inte tycker om våra föräldrar, det gör vi! Min relation till mina föräldrar har förbättrats väsentligt sen Klimpen kom. Jag har insett att de betyder mer för mig än vad jag tidigare velat erkänna för mig själv. Jag har också börjat förstå varför de har agerat som de gjort i vissa situationer (även om jag själv nog hade handlat annorlunda) och börjat acceptera dem för vad de är och kan idag säga att jag uppriktigt älskar dem båda två.