Familj i all ära, nu står den oss en bra bit upp i halsen. Av de tio veckorna närmast jul hade vi besök 8. Det var 8 helger som vi inte fick tid för varandra, för vänner och vardagliga saker som konsthallsbesök, söndagspromenader utan planering och släkt entourage utan istället fick planera middagar, inköp och bäddplatser.
Prio nummer ett till våren blir att säga nej! när vi inte orkar, vill eller blir glatt överraskade när nån vill hälsa på. Det ska ju vara kul att få besök och jag vill kunna se fram emot vårens föräldra- och svärföräldrabesök.
Efter besöksboomen kom jul med hemvändande till gnällbältet och ett väldigt trevligt familjefirande med farmor och farfar. Problemet var att vi fortfarande var så utmattade att helgen inte blev den mysiga tillställning jag hade hoppats på. Till nyår kom vänner från Göteborg och hälsade på, inte alls lika påfrestande för det innebar att vi faktiskt fick träffa vänner och diskutera småbarn och familjelivet med vettiga människor i samma situation.
Det är inte det att vi inte tycker om våra föräldrar, det gör vi! Min relation till mina föräldrar har förbättrats väsentligt sen Klimpen kom. Jag har insett att de betyder mer för mig än vad jag tidigare velat erkänna för mig själv. Jag har också börjat förstå varför de har agerat som de gjort i vissa situationer (även om jag själv nog hade handlat annorlunda) och börjat acceptera dem för vad de är och kan idag säga att jag uppriktigt älskar dem båda två.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar