Av någon outgrundlig anledning bytte min mobilvänliga bloggversion plötsligt färgtema under några veckor. Från stilrent och elle-interiör-korrekt vitt till 5 olika nyanser av scout-grönt. Eftersom jag själv inte varit inblandad i färgskiftet och hoppades på att allt skulle återgå till det normala utan min inblandning blev jag mycket glad när det också gjorde det. Jag har dock mina teorier om vad eller snarare vilka som kan ligga bakom.
Jag misstänker att nån scout med datormärke fått i uppgift att kartlägga scoutföraktet i Skåne inför den stundande knopfesten (Jamboree på scoutspråk), att denne underrättelsescout snappat upp mitt namn och smittat min blogg med nått muterat grönmossevirus. Jag har ännu inte funnit några spår, inte ens en liten jugendspillning men jag lovar att återkomma om det skulle dyka upp något bevis.
Efter moget övervägande valde jag att inte bifoga bilder av formationsmarscherande scouter i uniform då känsliga läsaren lätt kan förväxla dessa med andra, mindre rumsrena ungdomsorganisationer. Jag ger er istället denna bild på en glad scout.
Av anledningar som är för komplicerade att gå in närmare på befann jag mig igår på Netto i en grannkommun till staden där jag bor för att inhandla stora mängder choklad. Man behöver inte vara Donald Draper för att förstå varför man även här valt att placera godishyllan alldeles intill kassorna, vilket jag i detta fallet var ganska tacksam för då jag fick ta del av ett mycket intressant meningsutbyte vid betalstationen.
En mycket arg, men prydlig, medelålders kvinna gick bärsärk och skrek högt att butikens kassar var undermåliga och att servicen var under all kritik. Hon slet och rev med sina varor och jag var troligen inte den enda som förvånades över att plastkassen ändå klarade av den långt ifrån försiktiga hanteringen. Kvinnan stormade ut och lämnade ett mycket häpet 17årigt kassabiträde bakom sig. Jag log vänligt som för att kompensera för mina medkunders tillkortakommanden och tackade så mycket för växeln och tackade för kvittot. Tack tack! När jag packade ner choklad utspelade sig snart ytterligare en scen bakom mig. Mannen som står bakom mig i kön har inte lagt ut den där markören som berättar för kassapersonalen att han inte tänker betala för något mer än just sina varor och detta leder till att den förskrämda 17åringen på andra sidan bandet fortsätter att läsa in varor. Kvinnan, på tur efter mannen, vars lågprisvaror nu riskerar att hamna på fel kvitto blir vansinnig och skriker "Nej du! Det där är mina grejer, dom ska jag ha!" hon blänger argsinnt på 17-åringen. Ok, i det här läget, vad tror den seglingsklädda kvinnan håller på att hända? Tror hon att mannen framför försöker stjäla varorna som hon ännu inte betalat för eller misstänker hon att den stackars gymnasieeleven har nån skeem på gång och tänker ta betalt flera gånger för kaffebrödet som kvinnan har tänkt frossa på under seglingsturen. Grannkommunen är inte precis Moskva under varubristens 90-tal, det finns varor till alla så att det räcker och blir över till containern också. Jag kände plötslig att jag inte skulle kunna hålla mig utanför den här konflikten om hon sa något mer, vilket hon som tur var inte heller gjorde.
Vad fan är det för fel på folk? Kan dom inte stå för att dom handlar på den danska hundaffären istället för den lite finare ICAbutiken utan att måsta berätta för alla på butiken, inklusive barnarbetarna som garanterar de låga priserna, hur DÅLIGT de tycker det är. Majoriteten av kunderna verkar se sambandet mellan låga priser, dålig service, och frånvaron av röda mattor. Kassarna håller dock måttet!
I dagens sydsvenska kan man läsa om en malmöbo som i tre år kämpat för att få tyst på gatumusikanterna i city. Han har nu anmält Malmöpolisen eftersom de, hans anmälningar till trots, underlåtit sig att ingripa mot kulturterroristerna som stör den annars så tysta och rofyllda butiksgatan.
På vår innergård öppnade för ett par år sedan en uteservering som under sommarmånaderna stört ganska mycket. Värst var det under fotbollsVM när vuvuzelorna på storbildsskärmen ekade mellan husen och in genom vårt öppna fönster. Eftersom reglerna för serveringens öppettider inte följdes var den under en period en källa till irritation, men det störande övervägdes av den ganska tilltalande kontinentala känsla det gav att höra surret från mestadels glada människor utanför fönstret.
Gällande gatumusikanter tycker jag det endast bidrar possitivt till stadsbilden. Människor som blir lyckliga av att spela och sjunga och väljer att dela med sig av sin glädje borde uppmuntras och inte slås ned emot. Ramarna för vad som accepteras och klassas som kultur är ofta för snäva och begränsar glädjen i konsten och uttrycken. Malmö är dock friare och mer accepterande än de flesta andra platser jag bebott och det är med glädje jag läser att polisen fullständigt skitit i att driva iväg musikanterna.
I Göteborg har staden anställt musiker som på olika gator underhåller Kolle och Ada. Det är ett fantastiskt initiativ så länge de andra gatumusikanterna också får vara kvar, annars tar man bara ett monopol på gatumusiken och skjuter sig i foten eftersom det kommer bidra till en likriktning och blir tråkigt.
Sammanfattat tycker jag att om man väljer att bo i centrum så får man fan skylla sig själv. Vill man ha lugn och ro får man flytta nånstans där det är just lugnt, ro-ligt lär man dock inte få.
Alla regler har dock undantag och i mitt fall gäller detta undantag de sydamerikanska flöjtbanden som likt pesten sprider sig över världen, men eftersom South Park redan behandlat detta ämne på ett föredömligt sätt tänker jag lämna det därhän...
Våra samtal tonsätts numera av en ljudkonstnär i klass med Michael Winslow i polisskolan. Alla ord som Klimpen känner igen och som representerar något som låter återges entusiastiskt av vår lilla pratkvarn.
Andra ord representeras av rörelser. "Akta" (och ibland "fakta"/"sakta") och "snigel" illustreras med ett varnande pekfinger, direkt hämtat från hitlåten "Lilla snigel akta dig". Ord som påminner om "knacka" betonas med resoluta och hårda knackningar på närmaste hårda yta naturligtvis inspirerat av rörelseprogrammet till "I ett hus vid skogens slut".
Under vår vistelse i Halland fördrevs mycket av vår lediga tid med att spana efter "taktoon" (traktorn). Traktorer är det i särklass mest spännande Klimpen känner till. Vi har ännu inte bestämt oss för om detta intresse är något som ska uppmuntras eller motarbetas men under tiden försöker vi utröna vilken typ av traktorer som är av störst intresse. Som tur är finns det en hel uppsjö av traktorfilmer på Youtube samt ett tecknat barnprogram som heter Traktor Tom (på Youtube endast på polska men det skiter Klimpen fullständigt i!).
Bokbilderna till höger är sedan länge inaktuella såg jag av en tillfällighet. The Corrections eller Tillrättlägganden av Jonathan Franzen var helt fantastisk och rekommenderas varmt! Synd att jag redan har läst hans senaste bok "Freedom", annars hade jag ju kunnat läst den nu och njutit ännu mer. Om någon kan tipsa om nått som påminner om Franzen så gör det, snälla, jag blir jätte glad då!
John Ajvide Lindqvist har jag nog tyvärr börjat tröttna på lite. Jag fullständigt slukade allt han skrev tidigare men efter Lilla Stjärna (som var väldigt bra) var mina förväntningar oförtjänt höga. Novellsamlingen "Låt de gamla drömmarna dö" som bla innehåller fortsättningen på "Låt den rätte komma in" rymmer ett par helt ok noveller, någon som är riktigt bra men i det stora hela blev jag lite besviken. När jag i förra veckan läste "Tjärven", hans senaste kortroman, ville jag bara läsa klart den så jag kunde fortsätta med nått annat istället....tråkigt för jag gillar ju Ajvide och hans fantastiska karaktärer. För att han inte ska bli ledsen över detta spelar jag en bra låt för honom!
När jag hade läst ut "Tjärven" läste jag Jens Lapidus senaste "Livet Delux" och det var ganska skönt, underhållande, lite som att kolla på en film...men samtidigt lite...lamt. Nu har jag gett upp att försöka hitta Karl-Ove Knausgaards Min Kamp som e-bok och köper den istället på pocket för jag vill verkligen läsa den nu! Under tiden läser jag Lasse Wierups Kokain för den fanns på biblioteket...som e-bok och "Samlade Svenska kulter" av Anders Fager...som verkar riktigt spännande!
Den senaste veckan har vi sysselsatt oss med att inreda Klimpens rum, vårat gamla arbetrum som numera är hennes. Det är inte helt oproblematiskt att tömma ett rum på sitt innehåll och på något sätt försöka få plats med detta i en för övrigt proppfull lägenhet men vi har på något sätt lyckats. Som vanligt klarade jag mig inte helt utan missöden. Denna gång var en mörkläggningsgardin från IKEA i bedrövlig kvalitet inblandad, ett svagt tillhörande väggfäste i plast gav vika och en arg, ganska stark, rak höger mötte en dörr. Det hela resulterade i ett par ganska svullna knogar och en bruten självkänsla. Jävla IKEA!
Läs även andra bloggares åsikter om IKEA, Sisyfos,
Ja, det har varit tyst ett tag men nu är jag tillbaka i civilisationen igen. Jag har varken hunnit eller haft möjlighet att skriva, även om jag stundvis varit sugen och definitivt inte saknat inspiration. Vi startade vår tvåveckorssemester med ett besök hos Klimpens farmor och farfar. Jag och högt-ärad-sambo (H.Ä.S.) fick sovmorgon varje dag eftersom morgonpigg farfar tog hand om lika morgonpigg Klimp. Man skulle ju kunna tro att all denna barnledighet skulle generera bloggposter som semestrar genererar hål i plånboken men jag har varit fullt upptagen med att svara på frågor från min mor. Hon tenderar att tjata hål i huvudet på en och eftersom jag inte gillar tjat har all min energi gått åt till att tygla min irritation och smälta all mat hon fyllt våra magar och de förväntade hålen i plånboken med.
Vi har fastnat i hemnet-träsket jag och h.ä.s. Efter att i en vecka bott i en väl tilltagen villa med trädgård, trädäck och inglasade uterum börjar vi inse att stukaturlägenheter i stan utan hiss och balkong saknar mycket av det som förenklar familjelivet. Bara det att kunna släppa loss överenergiska barn på en gräsmatta, utan att behöva korsa stora vägar och klättra i trappor är helt sjukt underskattat. Nu kommer ju inte vi ha råd med ett hus på många år men det är väl ok att drömma. Problemet är att jag inte gillar villaområden, jag har svårt för likriktningen där alla hus slagits upp under samma tidsperiod efter identiska ritningar, vill inte behöva språka med grannen så fort man visar sig i trädgården och att behöva klippa gräsmattan för att inte grannen på andra sidan ska klaga. Jag vill egentligen bo på landet i ett gammalt hus med en lada, stora trädgårdsland med närhet till en sjö - i stan med närhet till kultur, barer och likatänkande... En praktisk, billig lägenhet i stan och ett sommarhus max en timme bort hade varit perfekt och mer realistiskt för vår ekonomi...vi drömmer vidare och se var vi hamnar.
Efter en vecka i gnällbältet åkte vi vidare mot trakterna runt Ullared där H.Ä.Ss släkt har ett sommarhus, perfekt lämpat för midsommar och firandet av hennes mormors 80-årsdag. Vid det här laget började alla förutom Klimpen få nog av släkt och det kändes helt fantastiskt att få åka hem till lägenheten och stan igen. På vägen hem stannade vi till vid Gekås i Ullared. Jag vet inte riktigt om jag ska ge mig in på att beskriva detta stopp eftersom mina cynismer inte räcker till för att beskriva helvete på jorden. Här finns allt jag hatar, samlat på en och samma plats. Man skulle lätt kunna tro att hela kommunen bedrivs som en dagligverksamhet för förståndshandikappade vilket fungerar bra som en presentation av majoriteten av kunderna. Vi mötte fem olika personer beväpnade med filmkameror som (helt utan ironier) dokumenterade semesterns höjdpunkt. Klimpen fick panik ungefär samtidigt som jag och gallskrek i tio minuter när vi plötsligt omgavs av smålänningar med armbågar vassa som machetes som högg sig igenom den redan ogenomträngliga djungeln av trailerpark-svenskar med bankkonton fulla av SMS-lån. Klimpen lugnade ner sig först när vi var tillbaka i bilen och hon slapp se eländet mer. Hon somnade av utmattning innan jag hunnit dra upp kopplingen (åter kommer snart till detta) och backat ut från parkeringen. Jag har inte sett mer än fem minuter av realityserien med samma namn som orten eftersom jag äcklats till den grad att jag knappt kunnat handla på Lidl eller Netto på flera veckor efteråt och jag känner nu att jag själv besudlats på något sätt och ville länge bara ställa mig i duschen och och gnugga mig blodig.
Efter mycket strul med biljäveln gick den igenom besiktningen strax innan semestern men när vi började närma oss resans första mål började kopplingspedalen kärva och ville inte riktigt återvända till normalläge efter växling. Det blir snabbt opraktiskt, framförallt i stadskörning eftersom jag var tvungen att dra upp pedaljäveln från golvet där den envist sög sig fast. På hemresan löste jag det med ett snöre runt pedalen. Bilen närmar sig pensionen med stormsteg!
