Betalar för sig och klagar inte!

Sitter som sagt på biblioteket idag och försöker plugga. Det kan vara därför jag är en ovanligt aktiv bloggare. Ett problem på stadsbiblioteket i staden är att bekvämlighetsinrättningarna är avgiftsbelagda. Nu kostar det inte bara pengar att köpa kaffet utan det kostar också att bli av med det. Jag har som vana att lämna dörren till avträdet öppen för att underlätta för mindre bemedlade, gravida och män över 50 med prostataproblem som inte hinner leta växel. Idag när jag klev ut stod en ung man med klistrig frisyr och fin skjorta och väntade på sin tur och jag, min vana trogen, vinklade generöst upp handtaget så att han skulle komma undan avgiften. På något sätt gick dörren i alla fall igen och han suckade högljut och stampade iväg, upprörd. Jag hann få ur mig nån förklaring i stil med "Jag försökte ställa upp den...mummel mummel" men han viftade bara bort min förklaring. Jag kände mig som en mycket dålig människa men tröstade mig med att han säkert hade råd att betala. Problemet var väl att pappas kort inte passade i myntinkastet. 

Läs även andra bloggares åsikter om Biblioteket, Bekvämlighetsinrättningar, Stekare

En onödig förklaring

Det här med bloggföljare är lite av en vetenskap för mig. Jag har förstått att man kan följa bloggar på olika sätt. Jag har tex valt Google Reader där jag enkelt kan följa uppdaterade bloggar utan att behöva spendera hela dagarna med att klicka runt. Sen kan man ju klicka i sig som offentlig följare direkt på olika bloggar, som jag också gjort i vissa fall (oklart varför jag bara gjort detta i vissa fall).

Nu har ytterligare en läsare valt att följa Velourpappan direkt på bloggen och eftersom jag inte har någon widget (visst kallas dom så) som deklarerar vilka som prenumererar på mina betraktelser känns det taskigt att hänga ut er nu. Jag menar, ni kanske inte är beredda att stå för att ni ibland tittar förbi och jag klandrar er inte om så är fallet. Jag känner dock att jag borde förklara varför jag inte valt att visa upp er. Till en början kändes det klent att ha en ruta som deklarerade frånvaron av abonnenter men när jag så fick en lyckades jag inte fixa fram någon snygg widget som kunde visa min måttliga popularitet. Nu har jag iaf fått en till följare och det glädjer mig mycket. Hjärtligt välkommen och om jag inte välkomnat den tidigare följaren så hälsar jag dig också hjärtligt välkommen, ni vet vilka ni är! Jag uppskattar alla andra läsare också, jag är inte den som favoriserar, vilka ni än råkar vara. Jag tänkte först att jag skulle dra nån jämförelse till pappaKs dilemma gällande favorisering men insåg att det inte riktigt är samma sak. Ett bra inlägg har han dock skrivit den gode K. 

Läs även andra bloggares åsikter om Följare, Bloggar,

Påskfirande med förhinder

Jag konstaterar utan att linda in mig i några förklaringar att det var ett tag sen nu. Det beror inte på er utan på mig...

Påsken var allt annat än trevlig, sommarvädret till trots. Vi passade på att under dramatiska förhållanden göra upp med den andres demoner. Efter ett par års förhållande hinner det ju samlas en del skräp om man inte gör något åt det och en mental storstädning är ju inte fel när man är ledig tänkte vi och tog tillfället i akt. Nu när ett perspektiv infunnit sig kan jag tycka att det borde skett för länge sen. Förutsättningarna att reda ut den här gordiska knuten ser betydligt bättre ut nu än för en vecka sen. Ibland behöver man (läs jag) en knytnäve i ansiktet för att förstå att man (jag) beter sig som en idiot, rent bildligt alltså.

I morse lämnade jag Klimpen på dagis, det går jävligt bra nu, och cyklade sen till biblioteksparken och i väntan på att bokhuset skulle öppna avnjöt jag en frukost i solen och där och då kändes livet jävligt bra. Det är ju väldigt bra, livet. Jag har en flickvän (sambo låter så jävla byråkratiskt) som jag älskar, på riktigt, och en helt fantastisk dotter som gett livet en helt ny mening och innebörd. 


Jag stryker under det med en av mina absoluta favoritlåtar som alltid ger mig en känsla av att ha bomull i magen, och det behöver jag för tillfället.

Läs även andra bloggares åsikter om Bajs, Påsk, Musik, Johnny Osbourne

Goes international rss

Inser att jag bara (med några få undantag) läser svenska bloggar när det inte kommer några läsvärda inlägg kl 6.30. Ett internationellt präglat rss flödet kanske kan förgylla insomnia mornarna...

Bara pappa är vaken

Ja, klockan är fem och jag har varit vaken i en timme. Nej, jag vaknade inte av mig själv! Ja, det var på Klimpens initiativ och nej, det verkar inte som om jag kan somna om igen.

Velourparet rullar hatt på den lokala dansrestaurangen

Det är lätt att glömma hur viktigt det är att få komma ut bland folk, tillsammans, ibland. Hur less man kan bli på varandra när man bara diskuterar praktiska ting och inte riktigt orkar ta sig tid att hitta på något speciellt emellanåt. Ikväll fixade vi därför barnvakt och gick och såg Damien Jurado spela på vår lokala dansrestaurang. Han spelade på samma ställe för några år sedan och då var vi också där, barnlösa den gången. Förbandet...eller förmannen I'm Kingfisher var också riktigt bra. Jag märker dock att mitt tålamod inte är vad det en gång varit och jag orkar inte med alla dom där tråkiga låtarna som fyller ut skivorna längre. Därför var det ganska skönt att få sätta sig ner och klaga lite tillsammans i ett mörkt hörn när det blev för mycket. Kvällen var dock jävligt trevlig och vi var väldigt trötta när vi kom hem till en uppenbart FULL barnvakt. Good feeling gone!! Som tur var sov Klimpen gott men urvalet av potentiella barnvakter krympte plötsligt. 

Läs även andra bloggares åsikter om Klimpen, Musik, Damien Jurado, Barnvakt

Dricka vatten från en kran?

Sånt här gör mig så himla irriterad! Hur ska kioskerna som säljer vatten på flaska överleva nu då? Jag tycker dessutom att det verkar som att Köpenhamns kommune kränker alternativa vattenleverantörers möjligheter att konkurrera på samma villkor som huvudleverantören av kommunens kranvatten som säkert kommer öka sin försäljning markant. Och är det inte nån som har tänkt på hälsoaspekten? Fy fan vad äckligt att dricka vatten ur en kran! Vi lever väl inte på medeltiden eller? 

Läs även andra bloggares åsikter om Miljö, Tidningen,

Måndagen räddad

I söndags sändes första avsnittet av Game och Thrones. Eftersom HBO inte sparat på hype-krutet var mina förväntningar orealistiskt STORA. Tyckte ändå att de lyckades leverera. Nu har jag inte läst böckerna och visste inte riktigt vad jag hade att vänta men jag blev INTE besviken!




Läs även andra bloggares åsikter om TV-serier, Game of Thrones,

Vinna eller försvinna

En fördel med att bli väckt med kallt vatten tidigt på morgonen är att man får en massa gjort. Tack vare Klimpens modiga tilltag i morse cyklade vi ut till Kolonia på förmiddagen och vände upp och  ned på trädgårdslanden. Jag grävde och Klimpen jagade daggmaskar. Nu ska vi bara invänta rätt temperatur så slänger vi ner fröerna och hoppas på det bästa. Känner att vi curlade lite väl mycket med våra växter i fjol. Försådde inomhus, skolade in (ut) dom för utomhusvistelse, och planterade sedan under högtidliga former ut dom på lotten. I år får de klara sig själva, inget daltande. Vinna eller försvinna! Eventuellt får dom lite vatten om dom är snälla. Kanske t.o.m. lite nässelvatten vid nått festligt tillfälle men där drar jag fan gränsen!

Läs även andra bloggares åsikter om Kolonia, Klimpen,

Rise and shine

Idag startade dagen något överaskande med en kalldusch i sängen. Klimpen som befriats från sin spjälsäng för att sova några timmar till i dubbelsängen hade slitit sig, klättrat ur sängen och hittat ett glas vatten på nattduksbordet  som hon med stor precision hällde över min rygg kl 06:15.

Eftersom hon fortfarande är genomtäppt får hon förmodligen stanna hemma från dagis resten av veckan. Frågan är bara vad vi ska hitta på idag. Det kanske är dags för Klimpen att ta sitt första dopp i havet?

Läs även andra bloggares åsikter om Klimpen

Precis som i Bangkok

Vi kollade på True Grit i fredags medan vi avnjöt undertecknads hemmalagade Pad Thai. Om sällskapet hade varit lite mer beresta hade dom förmodligen sagt att den smakade precis som i Bangkok men nu var dom inte det. Som tur är så har jag varit i Thailand och det ska jag säga er att maken till thaikock har sällan skådats i denna delen av vår nordliga avkrok.

Ja, då vet ni det!

Söndagsångesten infann sig som väntat och alla borden och måsten samlades i det lilla åskmoln som följt mina mindre spänstiga steg under dagen. Så nu ska jag ut och springa av mig lite frustration och förhoppningsvis några gram av det fett som märkligt nog ansamlats runt min midja. Upptäckten gjordes på badhuset under tidigare nämnda fredag när jag speglade  min atletiska kropp. Det visade sig att min sinnebild inte alls överensstämde med vad som återgavs framför mig. Som tur är går det ju att ändra på...

Läs även andra bloggares åsikter om Mat, Träning,

Koloniverksamhet i solen...my ass!!

Idag har vi packat picknick korgen för att åka ut till Kolonia och påbörja årets odlingssäsong. Nädå, bara skoja. Klimpen har 39 graders feber så vi blir kvar hemma i lägenheten och tittar på solen genom fönstret istället.

Läs även andra bloggares åsikter om Klimpen, Förkyld, Kolonia,

Livet är inte rättvist men ganska gott

Jag har en munblåsa stor som en portionssnus under överläppen och det svider nå helvetiskt när jag dricker min Laphroaig. Därför är jag så illa tvungen att skölja munnen med lite öl mellan varven. Livet är inte rättvist men ganska gott!

Rundar av kvällen med ett litet stycke från Holly Golightly.

Läs även andra bloggares åsikter om Sisyfos, Förfriskningar, Musik

Ungdomlig ilska

Den här musiklistan som folk (i det här fallet Yllet) prickar av inspirerade idag till lite reminiscing. Eftersom jag inte prickar av listan tar jag mig friheten att blanda dagar och kategorier helt fritt. Det här blir då alltså "Dag 1: Låtar jag lyssnade på i min ungdom (och senare) när jag var arg och upprorisk, alternativt blev jag arg och upprorisk av dom...jajaja bra låtar är det iaf." 

Den här låten är kanske inte så ilsken men man kan bli lite arg av texten. Jävligt grym är han Saul så han får vara med iaf!

Läs även andra bloggares åsikter om Musik

Thoughts of Rain

Klimpen gillar normalt inte regn men i Tisdags accepterade hon väderleken trots att Gud förmodligen tagit vätskedrivande och fullständigt pissade ner på oss hela dan. Vi fick ha lekplatserna för oss själva och även vattenpölarna var märkligt nog folktomma.

När Klimpen för några månader sen sov både gott och länge två gånger om dagen fördrev jag tiden med att delta i Internet tävlingar, nått vettigt måste man ju fördriva tiden med när man inte  ens orkar skratta åt familjelivs forum längre.  Det resulterade i ett par biobiljetter och ett utlovat bokpaket som skulle ha kommit för ett halvår sedan. Det gjorde det ju naturligtvis inte men i Tisdags skulle det ligga och vänta på det lokala postkontoret/kiosken/ATG-ombudet/apoteket. Det gjorde det också. Jag är nu ägare av Anders Fagers Samlade Svenska Kulter som jag har hört mycket gott om. Fick även Tony Blairs memoarer "Mitt liv min resa" som jag inte bemödar mig med att länka på ngt sätt men eventuellt lägger upp på tradera inom kort. Nån deckare fick också följa med men jag är så trött på deckargenren att jag inte ens kollat titel eller författare.

Vet inte när jag vann något senast och i den euforin som lätt följer i såna här situationer köpte jag en trisslott, helt förvissad om att det är nu det händer. Men det var det inte och jag kände mig lurad och väldigt dum. Men eftersom det är så sällan den där I´m-on-a-roll-euforin infinner sig så köper jag väldigt sällan lotter, så det var kanske ok den här gången. Du och jag Sisyfos, du och jag!

Läs även andra bloggares åsikter om Klimpen, Böcker, Musik, Sisyfos,

Det 100:de inlägget

Det är inte utan att jag är lite nöjd nu när jag skriver mitt hundrade inlägg. Trodde inspirationen skulle stagnera och det gör den ju i perioder men så kommer den tillbaka. Vid närmare eftertanke så tror jag inte att jag ska skriva så mycket mer utan jag tycker vi firar det här med lite musik istället.

Klimpen älskar den här videon, tror den påminner lite om Teletubbies eller nått...fet video och en helt ok låt.

En sorgsen som jag hade på hjärnan när jag lämnade Klimpen på dagis imorse. Hon grät och jag hade gröt i halsen. (Det är Michel Gondry som har gjort videon...såååå jäääääävla fiiiiiiin!!)

Men så kom jag att tänka på dom här två och tog mig hem.





När jag kom hem så lyssnade jag på dom här och då mådde jag ytterligare lite bättre.

Men så började jag lyssna på Timbre Timbre...tur att det är dags att hämta Klimpen snart igen!




Tack alla ni som fortsätter att komma tillbaka, jag uppskattar ert sällskap!!

Läs även andra bloggares åsikter om Musik, Dagis, Klimpen

Det är allvar nu!

Ok, jag kan ha överdrivit något när jag beklagade mig över min självständiga dotter. Hon har visst gråtit. En dag så mycket att jag satt på en bänk utanför dagis och väntade på att bli uppringd för att få komma in och krama henne. Samtalet kom aldrig eftersom Klimpen fick sin lilla gosegris och nöjde sig med det. Men när vi har lämnat henne så är hon förvånansvärt morsk av sig den lilla Klimpen. Tills igår morse. De började dagen i sandlådan utanför och när jag sagt hej då och började gå mot grinden kom hon springa efter mig med en hink i ena handen och en spade i den andra, armar uppsträckta i desperation. Efter några meter snubblade hon och la sig raklång och såg på mig genom ett helt söndergråtet ansikte. Dagisfröknarna var snabbt där och hjälpte henne och jag visste att det var bäst att bara gå därifrån men det tog emot något fruktansvärt. Eftersom jag glömt nappen hemma kom jag tillbaka 10 minuter senare och väntade på en fröken vid grinden för att inte utlösa något separationsdrama och då såg jag henne klättra upp på en barnvagn inför den stundande promenaden tillsynes glad och förväntansfull inför äventyren med kompisarna. Det här är så jävla jobbigt att jag inte ens klarar av att skämta om det längre. Hon har blivit stor nu Klimpen.

Idag driver jag runt i lägenheten och lagar punkteringar på cyklar, lyssnar på Simpel Minds "Don´t you forget about med" (tack pappaband för påminnelsen) som ett mantra jag telepatiskt matar Klimpen med. Kommer hela tiden på mig själv med att gå tyst förbi sovrumsdörren eftersom jag glömmer att Klimpen inte ligger där och sover. När jag kommer på det hugger det till i magen.

Så fort solutionen torkat ska jag cykla ner och köpa en barnsits till cykeln. Det gäller att hålla sig sysselsatt så inte ångesten och gråten tar över.

Läs även andra bloggares åsikter om Dagis, Klimpen, Musik, Simple Minds

Separationsångest och krishantering

Såja, då har jag funnit en kvalificerad ersättare för min nätadapter som förtidspensionerats pga en arbetsrelaterad olycka. Hen gick av scenen med hedern intakt men inte utan att förorsaka sin herre visst lidande.

Om ni inte hunnit sakna mig så förstår jag det och hyser inget agg. Inte ens Klimpen saknar mig sedan vi nu överlämnat henne till den kommunala barnomsorgens försorger. Så min oumbärlighet är vid det här laget konstaterad. Min tumme har ersatts av en förskolefrökens för stöd och kärleksfullt naffsande. Jag hade hoppats på någon sorts bekräftelse på att jag var oersättlig för henne men det faktum att hon redan första dagen la till "då" efter "hej" pekar på att jag bara borde acceptera att hon har tagit avsked och gått vidare.

Dagiset är inhyst i en tvåvåningsbarrak intill en av stadens mest trafikerade vägar. Trafikljudet påminner lite om bruset från havet om sommaren när man ligger på mage och solar. Inte allt för oangenämt kan jag tycka. Eftersom årskullarna som omger Klimpens är besvärande stora sliter våra kära kommunpolitiker med att  ordna sysselsättning åt alla ungar. Lösningarna man hittat består av tidigare nämnda barraker, ambulerande bussar (eftersom ungarna gott kan vänja sig vid pendlandet till kranskommunerna redan i unga år) samt utomhusdagis som är någon sorts omskrivning för dagis som saknar lokaler pga marknadsanpassade hyror och utförsäljningen av allmännyttan. Men det verkar som att föräldrar med större intellektuellt kapital, ja i alla fall kapitalstarkare, än mig själv och högt-ärad-sambo bedömmer denna plats för språklig och socialutveckling som tillräckligt bra för sina små acessoarer så varför skulle vi tveka. Egna referenser från 80-talets dagisidyll är knappast tillämpbara i dagens läge. Idag finns ju inte ens postkontoren kvar och tre tv-kanaler har vi fått. Ibland vill jag döpa om den här bloggen till klagomuren men undviker medvetet bloggbesökare i gymnasieåldern med religion på schemat eftersom deras tillvaro förmodligen är tillräckligt mörk som den är utan mina okvädessånger. Man vill ju inte gärna behöva försvara sin världsbild hos Ekdahl, i /eller utan sällskap av självömkande poeter. Världen är en ond plats, jävla dagis!

Som den martyr med kristuskomplex jag är frågar jag mig nu: min dotter, min dotter...varför har du övergett mig? Och du Björklund, gör nått åt dom här jävla hippiefröknarna som ersatt mig. Barnaga eller nått annat manligt militärt kanske kan lägga barnens lojalitet till rätta. Slutflummat nu, ge mig min dotter tillbaka!

Läs även andra bloggares åsikter om Dagis, Klimpen

Ni na ni na ni nana, ni na na na ni na...

Läste i dagarna ut Freedom av Jonathan Franzen och är fortfarande något tagen. Jag läste aldrig hans tidigare storsäljare The Corrections när den kom för 10 år sedan men det ska jag göra nu! Så, om du gillar långa utläggningar, stiliga metaforer och välskrivna böcker så är det här nått för dig!        

Läs även andra bloggares åsikter om Böcker, Freedom, Jonathan Franzen, The Corrections

Bränd hud och en doft av skam

För en tid sedan satt jag i godan ro med min kära dator och en kopp skånerost på stadens bibliotek och hängav mig åt mina försummade studier. Plötsligt upptäckte jag att dator saknade kontakt med eluttaget i väggen och endast förlitade sig till den mycket lilla reserv som lagrats i det ineffektiva batteri. Jag började genast felsöka sladden och hittade snart orsaken till problemet, ett glapp. Jag böjde och vred och fann snart att om sladden vinklades på ett visst sätt så....plötsligt faller jag nästan av stolen och befinner mig mycket konfunderad i ett litet doftmoln av bränd hud. Jag upptäcker att det ryker från glappet i sladden och från min tumme som nu släppt på det applicerade trycket. Det var uppenbarligen inte en snilleblixt utan snarare Tors hammare som straffat mig för min enfald. Jag fällde snabbt ihop dator, försökte få håret att lägga sig så gott det gick mot huvudet, gjorde en smidig och stilla sorti och lämnade en svag doft av bränd hud och skam bakom mig.

Dator, och i förlängningen även denna blogg, är nu i stort behov av en billig laddare. Så, om du känner till nån bra sida där en sådan beställning kan göras är du mycket välkomna att kommentera!

Detta är alltså min ursäkt för att jag försummat dig den senaste tiden, kära blogg. Jag hoppas att jag inom kort kommer kunna gottgöra dig.

Min förhoppning är dock att denna elektrokonvulsiva behandling verkar preventivt mot eventuella vårdepressioner.   

Läs även andra bloggares åsikter om Dator, Biblioteket, Elektrokonvulsiv behandling

Skulle inte du vara här nu?

Satt på biblioteket och läste i godan ro (i studiesyfte, inget jävla nöjesläsande här inte) när telefonen plötsligt vibrerade ilsket i fickan. Eftersom jag var omgiven av fascistiskt ljudkänsliga plugghästar, förmodligen blivande ingenjörer (no offence), visade jag hänsyn och gömde mig bakom en bokhylla innan jag svarade den okända uppringaren.

Det visade sig att semestermötet på jobbet var klockan tre och inte klockan fem som jag trodde. Jag slängde mig på min växellösa cykel och trampade som en galning i 20 minuter, lyssnade på planering som inte berörde mig i 15 minuter och cyklade sedan tillbaka till biblioteket. En timme senare satt jag på biblioteket igen, mycket svettig och mycket ofokuserad med en känsla av att min tillvaro är ett ostrukturerat kaos. Så jag stämmer in i Sverkers ständiga fråga, "Ska det vara så?" och undrar samtidigt vem jag ska skylla på? Det är ju INTE mitt fel, jag hade ju skrivit att det var klockan fem i kalendern!

Varför blir det alltid såhär?

Därför blev vi som vi blev

Har just läst klart "Proggiga barnböcker" av bloggaren och "kulturarbetaren" Kalle Lind. Har gapskrattat och suckat djupt i omgångar och rekommenderar som fan!

LÄS DEN!!!

Läs även andra bloggares åsikter om Böcker, Proggiga barnböcker, Kalle Lind

På exkursion i parken

Idag blev det plötsligt tydligt för mig hur mycket Klimpens värld måste påminna om ett TV-spel. Jag är medveten om att detta säger mer om mina referenser än vad det gör om Klimpens eftersom hon aldrig sett ett TV-spel. 

Det är som om hon hela tiden utför små uppdrag som efter evigheter av repetition slutligen genomförs med bravur, enligt hennes egen eller någon internationell betygsskala för liknande uppdrag, varpå hon kan fortsätta med nästa lilla uppdrag. Stenar samlas och omplaceras på, för henne, självklara ställen. För mig kan detta konstanta behov av att flytta om lösa föremål te sig lite onödigt men eftersom hon slåss för sin rätt att sortera världen låter jag henne hållas, för det mesta. Ibland sparar hon en sten som hon senare använder för att banka en boss (läs sin far) som vaktar rymningsvägen i huvudet, ibland räcker det med en inövad fint för att kunna ta sig förbi och avancera till nästa nivå. I dag klättrade hon upp på krockbilsbanan i folkets park, hon upptäckte ett lusthus, nästan helt dolt av den begynnande grönskan, som dessutom gick att springa runt, många varv. Hon hittar små gångar i buskar, försöker öppna varje dörr hon passerar men dagens stora fynd var en gömd passage mellan en kiosk och en buske. Det enda som saknas är magiska svampar som gör henne stor och oövervinnerlig...och en Super Mario dräkt. De magiska svamparna är inget jag tänker introducera, ska dock ta mig en funderare över Super Mario dräkten.  

Läs även andra bloggares åsikter om Klimpen, TV-spel, Super Mario

Soffliggarna

Noterade att Tuffast av alla och Bloggfrossa & mannen som blev trött... följde en serie jag inte hört talas om tidigare (förmodligen för att den går på TV) men missade bäst före datumet på SVT play. Som tur är finns det ju alternativ till de officiella kanalerna och dessa har nu lokaliserats. I vanlig ordning hade vi svårt att hålla oss och rev av de första 6 avsnitten på ett par dagar. Ja, vi ligger en del på soffan. Vi röstar, men vi trivs också bra på det vadderade sofflocket. Nu har vi i alla fall bara ett avsnitt kvar och i vetskap om att det är svårt att hitta något annat sevärt drar vi oss för att titta på det. 

Upptäckte dock, till min stora glädje, att tredje säsongen av Nurse Jackie har börjat sändas i USA samt att det nya HBO dramat Mildred Pierce har börjat gå. Tror därför vi kommer lämna Downton Abbey bakom oss inom kort. Dessutom spelar de i skrivande stund in en andra säsong som kommer sändas i höst.

Snart kommer också Game of Thrones...kan bli bra det här, även om inte våren kommer på riktigt!

Läs även andra bloggares åsikter om TV-serier, Nurse Jackie, Mildred Pierce, Game of Thrones