Påskfirande med förhinder

Jag konstaterar utan att linda in mig i några förklaringar att det var ett tag sen nu. Det beror inte på er utan på mig...

Påsken var allt annat än trevlig, sommarvädret till trots. Vi passade på att under dramatiska förhållanden göra upp med den andres demoner. Efter ett par års förhållande hinner det ju samlas en del skräp om man inte gör något åt det och en mental storstädning är ju inte fel när man är ledig tänkte vi och tog tillfället i akt. Nu när ett perspektiv infunnit sig kan jag tycka att det borde skett för länge sen. Förutsättningarna att reda ut den här gordiska knuten ser betydligt bättre ut nu än för en vecka sen. Ibland behöver man (läs jag) en knytnäve i ansiktet för att förstå att man (jag) beter sig som en idiot, rent bildligt alltså.

I morse lämnade jag Klimpen på dagis, det går jävligt bra nu, och cyklade sen till biblioteksparken och i väntan på att bokhuset skulle öppna avnjöt jag en frukost i solen och där och då kändes livet jävligt bra. Det är ju väldigt bra, livet. Jag har en flickvän (sambo låter så jävla byråkratiskt) som jag älskar, på riktigt, och en helt fantastisk dotter som gett livet en helt ny mening och innebörd. 


Jag stryker under det med en av mina absoluta favoritlåtar som alltid ger mig en känsla av att ha bomull i magen, och det behöver jag för tillfället.

Läs även andra bloggares åsikter om Bajs, Påsk, Musik, Johnny Osbourne