Being a Dickhead´s Cool

Ett tips från den eminente bloggaren mikebike



Läs även andra bloggares åsikter om Mikebike, Being a Dickhead´s Cool

Mammons tempel

Igår gjorde jag och Klimpen en insats för den ekonomiska tillväxten genom att skapa arbetstillfällen på ett av stadens köpcenter. Klimpen siktade in sig på att riva och rasera men på min inrådan begränsades demoleringen till att istället kladda ner alla fönster och speglar vi passerade med saliv. Om du är fönsterputsare så räcker det med ett tack i kommentarsfältet!

Sen åt vi grekisk nationalrätt, visserligen på burk men en kulinarisk exkursion likaväl. Klimpen erövrade även nya färdigheter i att dricka med sugrör. Det är inte tal om att dela på drycker än eftersom backflush effekten är för stor och hon lämnar grumlig bottensats efter sig i glaset. Men, med tanke på hur smart hon är så gör hon det nog med flit så hon får behålla allt själv, bra där Klimpen!

Eftersom vi nu upphävt besöksförbudet anlände den första av MÅNGA inplanerade besökare under gårdagen. Min mor har inhysts i arbetsrummet och släpper nu loss sin omsorger över alla som kommer i hennes väg, vilket uppskattas väldigt av den yngre familjemedlemmen, de äldre tenderar att irritera sig något på allt daltande. Jaja, nu får jag lite avlastning och kan ta hand om leprapatienten på gatan, skriva in mig på arbetsförnedringen, vända papper och göra allt annat tråkigt som hopat sig.

Läs även andra bloggares åsikter om Utflykt, Biljäveln, Klimpen, Besök

Solen skiner ovan molnen

Herregud vad snälla folk är mot mig, jag blir alldeles till mig av de fina kommentarer jag fått. Nu sitter jag här på min höga häst och rodnar lite klädsamt och ojjar mig. Men så plötsligt börjar jag känna hur pressen och förväntningarna välver sig över mig likt väggar som faller inåt och krossar mitt otillräckliga lilla skrivar-jag.  Jag förstår plötsligt Steinbeck som inte gav ut något mer efter ha fått Nobelpriset i litteratur, prestationsångesten dämmer upp den kreativiteten som tidigare strömmat fram som Indalsälven om våren.  

Nåja, det ska nog lösa sig men tack så mycket för att ni är så snälla!

Läs även andra bloggares åsikter om Ego

Tallest man on earth

Nu när jag ändå håller på så kan jag ju ta tillfället i akt och tipsa om den här mannen. Att han skulle var längst i världen tvivlar jag på men han kan bli väldigt stor. Här har vi handskats något vårdslöst med denna skiva vilket lett till att den är aningen sönderlyssnad men jag hoppas att det inte kommer hindra er från att begå samma misstag.

Tallest Man on Earth - The Gardener - A Take Away Show from La Blogotheque on Vimeo.


Tallest man on earth - These Days (Nico Cover) - A Take Away Show from La Blogotheque on Vimeo.

hoppas ni har hört originalet med Nico...annars kan ni lyssna här under...




Läs även andra bloggares åsikter om Musik, Tallest man on earth, Nico

Dante - Next to you

Tackar Popmorsan för tipset!

Läs även andra bloggares åsikter om Dante, Next to you

Snön faller och vi med den

Det snöar igen. Vackert, långsamt dalande snöflingor. Men så var det som att allt stannade upp, pausade. Flingorna blev hängande i luften. Jag blev så förvånad att jag inte hann undersöka om det var hela snöfallet som plötsligt frös eller om det bara var den del som för tillfället upptog mitt synfält. Synd, jag hade velat veta!

Kanske var det en koloni ängsliga snöflingor som oroade sig för landningen och hoppades på att de skulle land mjukare om de gav det omgivande snöfallet ett litet försprång. Eller så var det min hjärna som, märkt av den senaste tidens påtvingade förkylningskarantän, börjat spela mig små spratt.

Tänkte att ett gympass kanske kunde få rätsida på eventuella kopplingsfel i hjärnan. Tyvärr känner jag mig ännu segare nu men tänker tvinga mig att göra ett nytt försök imorgon.

Klimpen fortsätter sin nya sömntrend och vägrade även ikväll att somna när vi och hennes ögon ville det. När jag uppgivet snyftade till lite över att ha fått mitt öra torterat med skrik och gnäll i en halvtimme tittade hon på mig med stora medlidsamma ögon och gosade in sig vid min hals och somnade bums. Nu blir det alltså martyrmetoden i fortsättningen, bekämpa gnäll med gnäll!

Måste förresten tillägga att jag inte har så mycket till övers för Ulf Lundell (även om jag faktiskt kan stå ut med att höra just denna sång emellanåt) men jag tyckte att titeln passade.

Läs även andra bloggares åsikter om Snö, Träning, Sömn

Grattis!!

Ett stort grattis till Rufus Wainwright, Deputy Dad Jorn Weisbrodt (vad är det för jävla namn egentligen?) och Lorca Cohen som blivit föräldrar! Barnet lär ha hyfsade genetisk förutsättningar för att bli musiker...

Tyckte att pappas tolkning av morfars mästerverk kunde passa:

Läs även andra bloggares åsikter om Rufus Wainwright, Deputy Dad Jorn Weisbrodt, Lorca Cohen, Hallelujah

På banan igen

Är på lite bättre humör nu! Har mig ett litet sentimentalt moment och konstaterar att det här faktiskt är väldigt bra. Som bandnamnet antyder kan jag även skriva under på att det har varit en bra vinter men att det räcker nu, det är för kallt, för förkylt och för dyrt med el! Såja, nu är jag nästan irriterad igen...bäst att lyssna en gång till! 

Läs även andra bloggares åsikter om Bon Iver

Helvetets förgårdar

Idag är ingen bra dag! ....Vet inte om det är meningsfullt att skriva mer för då hänger sig säkert datorn eller kommer på något mer kreativt sätt att ta livet av sig själv och tar mig med i döden...jag ger det ändå en chans, idag har jag inget att förlora.

I natt när jag sent omsider lyckats somna stack plötsligt ett litet snorigt huvud upp över spjälsängskanten och gnällde det mest enerverande gnäll man eventuellt kan föreställa sig. Min inte-längre-längre-så-högt-ärade-sambo rullade utan att säga ett ord ihop sitt täcke och lämnade rummet, hon hade skola idag... Jaha...jag plockade upp den lilla smittspridaren och gungade kärleksfullt och tröstande det lilla livet tills mitt adamsäpple fått så mycket stryk att jag var nära jiujitsudöden. Jag erbjöd vatten, gosedjur, torkpapper, famnen och kärlek men allt avvisades kallt och gnälligt. Jag gungade, vaggade, klappade, torkade, strök, sjöng, bytte blöja och uttalade de  innerligaste ömhetsintyg ett barn någonsin har hört utan att gnällandet upphörde en sekund. Tillslut la jag mig i sängen och lät henne härja bäst hon ville, fortfarande gnisslande men nu uppvisande tydliga trötthetstecken. Efter en två, tre timmars gråt, gnäll och snor kröp hon tillrätta intill mig och somnade efter att först ha släppt en ordentlig prutt. Tre timmar senare vaknar jag av att hon slår mig i huvudet med sin mors inbundna kvällslektyr och torkar noggrant av sitt snor i mitt skägg, med ett stort leende på läpparna. 

Idag mår jag inte som jag förtjänar! Jag gav allt jag kunde av mig själv, jag gav henne min själ...allt jag ber om i utbyte är några timmars sömn och att få ha mitt adamsäpple kvar....är det för mycket begärt?

Läs även andra bloggares åsikter om Klimpen, Förkyld, Sömn

Uppdatering

Världens bästa sambo har stylat Velourpappan! Visst blev han bra?!!

There is a light that never goes out

Det är helt otroligt hur mycket snor som ryms i Klimpens näsa. Det är som en aldrig sinande flod av bakterier som sakta men säkert tar över lägenheten, gräver skyttegravar, bygger befästningar och annat man gör när man förbereder krig. Trots en högproducerande  fabrik i pannan tycks hon inte påverkas av att hon är sjuk. Tempot och intensiteten är den samma vilket både imponerar och oroar mig. Är hon som en cowboyhäst som bara springer och springer tills den faller ner död i öknen (...nån öken är det ju knappast tal om här med tanke på dagstemperaturen men ni fattar liknelsen), får hoppas inte!

Eftersom jag och Klimpen hade uppesittarkväll/natt igår (på hennes initiativ) och hon inte heller idag verkar ha några planer på att sova tog vi en promenad på den intilliggande begravningsplatsen. Orsaken till hennes ovilja att sova är ju såklart den nyinflyttade snorfabriken som ockuperar de lokaler som Klimpen annars använder för att andas. Vi arbetar på att få dem vräkta men i väntan på hyresnämndens beslut i frågan hoppades vi att lite kyla kunde medföra ett tillfälligt driftstopp. Hon kämpade tappert mot de tunga ögonlocken men gav tillslut efter och somnade i en uppenbart obekväm position, hängande framstupa i vagnen.  

Helt slut efter kvällens, nattens och förmiddagens aktiviteter fick jag en liten stund med anteckningsblocket på en parkbänk och när shuffelfunktionen på ipoden plötsligt bestämde att det var dags för There is a light that never goes out gjorde det inte så mycket att det var kallt och att jag var trött. Så länge jag får vara med Klimpen och T är livet jävligt bra!

Jag har en märklig tendens att bli lugn, harmonisk och känna mig lycklig på begravningsplatser. Det blir så uppenbart hur små och obetydliga vi är, människorna, hur förgängligt livet är och hur ofrånkomligt slutet är. Så länge vi är lyckliga spelar inget nån roll, egentligen. När den insikten slår mig blir jag lugn och jag kan släppa oro och ångest över allt som inte är som jag vill ha det, bristen på pengar, utbildningen som aldrig blir avklarad och allt annat som i det stora hela inte betyder nått. 

Begravningsplatser har alltid fascinerat mig, av just nämnda anledningen men också för att de är så outnyttjade. Mitt i stora städer finns gigantiska ytor som bara används som genvägar, för söndagspromenader och såklart som minnesplatser för döda anhöriga och vänner. Det är märkligt att inte fler utnyttjar dem.

När jag var exilproletär i Oslo bodde jag länge runt St. Hanshaugen och Bislett och här ligger Vår Frelsers Gravlund. Den sträcker sig från Ullevålsveien ner mot Akersälven och i sluttningen har man en enormt vacker utsikt över det Oslo som jag kommit att älska. Jag tog gärna vägen förbi när jag tyckte lite extra synd om mig själv eller på vägen hem från krogen eller jobbet där jag hällde upp öl åt ännu levande norrmän.

I Buenos Aires ligger Cementerio de La Recoleta där bla Evita Peron ligger begraven. Här promenerade jag runt en hel dag för några år sedan och jag rekommenderar dig  att göra det samma om du får tillfälle.

Läs även andra bloggares åsikter om Cementerio de La Recoleta, Förkyld, Klimpen, Vår Frelsers Gravlund, There is a light that never goes out, The Smiths

Note to self!

Lita inte på lärdomar gjorda av dina egna iakttagelser, de är av ringa värde! 

Klimpen vägrade såklart att sova och det enda som kvarstod var att gå ut och möta vårt öde. Vi tog oss hem igen utan att träffas av flygande lösöre och Klimpen somnade snabbt in eftersom hon knep ihop ögonen för att dom inte skulle tork ut av blåsten. Kröp även in under bilen en stund, inte för att sök lä utan för att reda ut precis hur mycket avgassystem jag måste beställa för att inte få körförbud. Bilen har fått lepra och tappar delar av sin hårt prövade kropp, nu senast halva avgassystemet. Trots total avsaknad av backar att rulla Passaten uppför kan jag känna att jag och Sisyfos har en del gemensamt för tillfället.

Nu ska jag drick kaffe, diska och lyssna på Stefan Sundström! 

Läs även andra bloggares åsikter om Klimpen, Biljäveln, Sisyfos, Stefan Sundström

Iakttagelser av ringa vikt för mänskligheten

Jag har under de senaste dagarna gjort ett par intressanta minnesanteckningar med stort nyhetsvärde för mig själv:

Viktig iakttagelse nr 1:

Teskeden fyller en viktig funktion, även då kaffet avnjuts svart. Tillfreställelsen den långsamma cirkelrörelsen i koppen bringar går nästan att jämföra med känslan av att stryka askan från en cigarett mot insidan av askkoppen...(en mycket bra känsla för att förtydliga för dem som inte haft det stora nöjet). Upptäckten gjordes då Skånerosten plötsligt var slut, klimpen jätteförkyld och barnvagnen trasig. Jag tvingades därför dricka pulverkaffe (inte så illa faktiskt) och rörde ut det hela med en tesked och det var då upptäckten gjordes. Jorå, så var det med den saken...

Iakttagelse av stor vikt nr 2:

Dagarna går fruktansvärt långsamt när man är förkyld. Det är som att förkylningen försätter tillvaron i automatisk slow-motion. Vi lämnade inte lägenheten på hela dagen igår utan vände istället upp och ned på alla leksakslådorna, hade kramfest med alla gosedjuren i soffan trettioelva gånger och inspekterade blöjhinkens innehåll lika många gånger. Vi tittade också på ett paaaar avsnitt av Shawn the Sheep. Trots gårdagens  kreativa tilltag var Klimpen lika förkyld när hon vaknade idag. Har efter överläggande med erfaren sjukvårdspersonal övervägt att göra en exkursion till parken och kaffehyllan på butiken för att göra nödvändiga inköp.

Iakttagelse nr 3:

Kyleffekten ökar i kvadrat när man bor i ett jävla blåshål utan skyddande kuperad terräng. Visst, det är skönt att slippa uppförsbackar men vi saknar därigenom även nedförsbackar (som jag tycker är bra). Husen erbjuder inget lä eftersom det blåser från alla håll samtidigt, dessutom verkar gatunätet vara planerat för att koncentrera vindens styrka.

Lärdomar att göra av detta:

Begränsa utevistelser till det minsta möjliga, be högt-ärad-sambo göra nödvändiga inköp på väg hem från skolan och ladda ner fler avsnitt av Shawn the Sheep, leta eventuellt efter recept på play-do-lera på nätet.

Läs även andra bloggares åsikter om Iakttagelser, Kaffe, Förkyld, Kyla, Klimpen

Den som spar han har...tills nån slänger bort det

Min dotter och jag delar en fascination för plastburkar, de sorter som går att försluta med lock. Jag har nu under ett par år byggt upp ett ansenlig bestånd av glassburkar, räkburkar, tjock-yoghurthinkar och burkar som innehållit diverse röror. Även glasburkar har sparats, sorterats och placerats i ett skåp (ok, två skåp) i köket. Sedan Klimpen gjort entré har även barnmatsburkar sparats. Denna fantastiska lilla burk fungerar lika bra som kryddburk som att ta med sig mjölk till kaffet när man ska gå till parken och sluter dessutom helt tätt.

Klimpen som är en ovanligt klipsk liten tjej upptäckte snabbt burkskåpen och vilken outtömlig källa till glädje och inspiration de kan vara, burkarna. Jo, vi hade det bra där med våra burkar ganska länge tills inte-längre-lika-högt-ärad-sambo fick för sig att det var dags att ha det lite tråkigare!

-Nu får du inte spara mer burkar, sa hon med ont uppsåt i sina hatiska ögon. Jag och min dotter tog mycket illa vid oss men förträngde snabbt det inträffade. Men inte-länge-lika-högt-ärad-sambo tog nu själv tag i vad hon ansåg vara ett växande problem och slängde därför helt sonika ett par burkar i veckan, så att vi inte skulle märka att beståndet minskade.

Mitt burksamlande går förmodligen att härleda till min moder som även hon hade en fin samling med plastburkar. Hon anordnade även Tupperwarepartyn för sina väninnor där de diskuterade olika burkars användningsområden och funktionalitet, förutom att beställa en massa fin plastatterajler dvs. Ett fantastiskt initiativ! Frågan är om man måste flytta ut i nått villaområde för att få en inbjudan?  Ibland undrar jag om mammas tupperware-sekt på något sätt hjärntvättade mig och att plasten nu ersatt något rationellt centra i hjärnan som normalt reglerar ens samlande.

Här presenteras ett litet urval av de nu ganska få burkar jag har kvar. Längst fram till vänster står limousinen bland plastburkar, Tofulineburken. Den är lagom för en-portions matlådor, lätta att stapla och tar inte för stor plats, den perfekta burken! Dessutom är originalinnehållet fullt ätbart och inte allt för dyrt och då får man ju burken på köpet...ibland finns det verkligen inget att klaga på.

Läs även andra bloggares åsikter om Klimpen, Burkar, Maniskt samlande

Pornografi för exilproletärer

Idag har jag hjälpt ett par vänner till högt ärad sambo att flytta (många pluspoäng inkasserade, både på hemmafronten och i den angränsande bekantskapskretsen). Detta föranleder mig att avslöja lite om mina år som exil-proletär i vårt rika grannland där jag inkasserade förvånansvärt små summor pengar för att flytta folks skräp från punkt A till punkt B.

De trivs på hög höjd dessa kära bekanta så naturligtvis hade de hittat en lägenhet på fjärde våningen utan hiss. Luften blev (pga den höga höjden) så tunn när man började närma sig den fjärde våningen att flera av mina kollegor var tvungna att ta en paus och vila. Själv hade jag mycket att leva upp till eftersom jag i ett svagt ögonblick avslöjat att jag slavat som grovarbetare i min ungdom och försörjt mig som både flyttgubbe och vitvaruleverantör. Det straffade sig genast och jag fick ansvar för boklådor, sängar, soffor och annat som ingen annan ville befatta sig med (som att trixa in lastbilen på en gångväg mellan en Cl 500 och en telefonkiosk, typ). Att man aldrig lär sig att hålla käften! Som arbetsgutter i Oslo hade vi i alla fall försäkringar som täckte eventuella (alla) missöden, men här fick man ta det lilla lugna. Norrmännens oljepengar återinvesterades uppenbarligen i Miele tvättmaskiner med bottenplattor av bly och amerikansk kylskåp med dubbla dörrar och ismaskiner så jag lärde mig faktiskt en hel del om hur man gör när man bär och går i trappor. Lärdomar för livet dvs men inget jag längtar tillbaka till när jag sitter med min studielitteratur och dricker kaffe för att ge mig själv lite möjligheter här i livet (fan vad gammal och vis man låter när man släpper ner ett "här i livet" emellanåt), i brist på oljepengar. Ja för tillfället är jag ju pappa ledig men annars dricker jag kaffe och har intelligenta diskussioner med folk som också gillar att dricka kaffe och (...jaaaa kanske inte läsa kurslitteratur men i alla fall) ge sig själva lite möjligheter här i livet (och få studiemedel för det är ju gratis...iaf nu).

Jag njöt dock i dubbel bemärkelse när jag gled ner (satte mig till rätta mycket försiktigt för att inte bryta ryggen) med en öl i soffa och delgav den nya lägenhetsinnehavaren hur skönt det var att slippa montera sängar, leta fram tandborstar, leksaker, snuttefiltar, montera rullgardiner (så ungen inte ska vakna av gatubelysningen utanför fönstret) och istället rulla hem till en färdiginredd lägenhet. Fan vad jag inte vill flytta mer, någonsin! Han suckade något beklämt och jag förlät honom genast för att han bara bjöd på folköl.

Flyttkosten i Sverige och Norge har dock en del gemensamt, mycket fett och mycket snabba, jävligt snabba kolhydrater. I Norge blev man utfryst om man hade med sig egen mat FÖR en riktig karl äter pölser till lunch och sköljer ner den med 1,5l cola medans han röker ett paket cigaretter och fiser lite charmigt åt kollegans håll där man sitter och beskådar den riktiga världen på andra sidan bilrutan. I Sverige bjöds det på pizza och folköl vilket jag i och för sig kan ha överseende med eftersom jag inte flyttar lika ofta längre och det var kvinnor närvarande...gud vad jag inte saknar Oslo.

Pornografi gillade dom också flyttgubbarna (dom norska alltså) så här får dom vad dom tål! Undrar hur många fler besökare jag får om jag taggar detta inlägg med "pornografi"...?

Han hette Sverige och hon hette Norge. De älskade varandra från första stund.
-Vill du förena dej med mej, sa Sverige till Norge en vacker vinterdag.
-Ja, gutten min, sa Norge och log med hela Sognefjord.
-Låt oss ligga tillsammans mellan Östersjön och Atlanten, sa han.
-Hvor du vil, min elskede, sa hon.
Så lade de sig tätt sammanpressade. Han smekte henne mjukt över Nordkalotten.
-Så sterk du er, min elskede, sa Norge. Og ikke er du særskilt neutral heller, som stygge tunger vil ha det til.
Han kysste henne varligt på Galdhöpiggen och Glittertinden.
-Du kjennes meget bedre enn Danmark, viskade hon.
Han kände ilningar ända uppifrån lappmarken och långt ner i Småland.
Boren och Roxen vattrade sig förväntansfullt.
Plötsligt sa han:
-Du, jag har aldrig varit i Oslo.
-Da syns jeg det är på tide, sa Norge smeksamt uppfordrande.
Han tog vägen över Morokulien.
De älskade häftigt, så att marken skalv, ty ingen kärlek är så stark som den mellan två länder. Snön smälte undan ända upp till Treriksröset, och det pryda Finland bankade upprört i väggen.
-Du är underbart mjuk på Hardangervidda, viskade Sverige ömt.
-Vær stille, min elskede, sa hon och smekte honom över Gävle.
De smalt samman i en väldig omfamning längs hela Kölen.
De älskade länge, länge.
Unionen upplöstes först 1905.

Ur: Tage Danielssons "BOK"
© Tage Danielsson

Läs även andra bloggares åsikter om Flytta, Pornografi

Sömnstrejk

Ikväll är första kvällen på flera månader som Klimpen vägrar att sova. Hon är jätteförkyld och sov dålig efter lunch så det är kanske inte så konstigt men det är ju inte första gången hon är förkyld och har sovit dåligt... Hon VÄGRADE att sova. Tapper moder vaggade runt på den lilla 12 kilos ålen i en halvtimme innan hon gav upp och när pappa skulle dra sin strån till stacken belönades han bara med ett par vänsterkrokar på näsan. Nu sitter hon i mammas famn och försöker lugna ner sig till I drömmarnas trädgård. Vi hoppas att wikipedia har rätt:

In the Night Garden... is intended to help children relax and achieve calming relationships with parents. Producer Anne Wood stated "We became very aware of the anxiety surrounding the care of young children which manifested itself in all kind of directions – but the one big subject that came up again and again was bedtime. It's the classic time for tension between children who want to stay up and parents who want them to go to bed... so this is a programme about calming things down whereas most children's TV is about gee-ing everything up!" //wikipedia

Läs även andra bloggares åsikter om Klimpen, I drömmarnas trädgård

Slutet gott allting gott

Spoiler alert!!!!! Six feet under final

I går kväll var vi bänkade i soffan och förväntningarna var höga. Vi hade lyckats avstyra besökare, maten blev klar i tid och Klimpen slocknade så fort hon la huvudet på kudden. 

Vi har snabbt och mycket engagerat sett två och en halv säsong av Six feet under på ett par veckor och igår skulle vi se finalen. Det kanske kan tyckas tragiskt att vi spenderar de få timmar per dag vi ses framför en TV men den senaste tiden har vi inte haft något större val eftersom båda två varit fullständigt utmattade. Men visst, tragiskt har det ju varit. Det är ju inte den glättigaste och muntraste serien som producerats precis men den får mig ändå att må väldigt bra. Jag som sett den tidigare visst ju på ett ungefär vad som väntade men det gjorde den inte sämre denna vända. 

Jag skrev i ett tidigare inlägg om det fantastiskt dåliga slutet och jag känner idag att jag kanske borde korrigera mig aningen. Om de klippt bort de sista minuterna av slutet hade jag varit helt nöjd, det som visas där förstör bara och det kändes plötsligt som att manusförfattarna riktade sig till stereotypa TV-tittare utan förmåga att tänka själv. Ett klart brott från linjen man hållit fram tills dess.

Hur som helst toppar den fortfarande min favoritserielista där den har gott sällskap av The Wire och ett par andra godingar från HBO.

Ska tillägga att min älskade lilla dotter sov till 7.30 imorse. Så länge har hon inte sovit på flera veckor och idag är jag helt utvilad. Solen skiner dagen till ära och vi har just kommit hem från öppet hus på ett av stadens föräldrakooperativ. Högt ärad sambo skissar på lite blogghuvuden att pryda Velourpappan med och jag är kreativ på mitt håll...eller vad det nu kallas...

Läs även andra bloggares åsikter om Six feet under

Rutiner - charmerande och enerverande

Rutiner är plötsligt en stor del av mitt liv men att de skulle vara ett nytt fenomen är så klart inte sant. Jag har alltid diskat min tallrik efter och inte innan jag ätit, jag har strukit tandkräm på min tandborste före jag borstat mina tänder och inte efter. Jag har alltid låst dörren till lägenheten och haft som rutin att känna efter så att den verkligen är låst, men, jag har aldrig tidigare med hetta i rösten betonat att vi måste arbeta för att få in rutinerna. 

Rutiner blir viktigt först när man får barn, jag kan ju bara tala för mig själv och det är just det jag gör här, det här är min blogg! Rutiner är tråkigt just för att de inte erbjuder någon omväxling och jag gillar omväxling, när man är öppen för något nytt och inte låser sig vid det som enligt någon norm eller någons förväntningar borde göras. Så tyckte jag tills Klimpen kom, idag är det annorlunda. Jag är ingen rutinslav men jag försöker ändå följa ett mönster som visat sig funka och sen improviserar jag efter bästa förmåga inom den ramen, som jag själv satt upp. 

Nu tycks det som att Klimpen tagit detta till sig och börjat skapa sina egna rutiner, små tilltag som gör hennes vardag lättare att hantera, jag betonar, hennes vardag. Jag ska ge ett exempel som på ett bra sätt belyser vad jag försöker illustrera.

Klimpens hemkomstrutin ser ut på följande sätt. På min arm bärs Klimp först upp för ett par trappor. Där sitter det en lampknapp som först jag och sedan Klimpen ska trycka på. Den är aningen trög så Klimpen får verkligen ta i för att den ska ge efter, vilket den sällan gör. Nästa anhalt är kodlåset in till trappuppgången. Knapparna blinkar när man trycker på dem och de är VÄLDIGT fina. När detta är gjort slänger hon runt kroppen för att komma åt knapparna (bokningslåsen på tvättstugetavlan) på andra sidan gången som naturligtvis också behöver en omgång med tryck (och det är många knappar på den tavlan). På första våningen sitter det en till lampknapp som hon mest markerar ett tryck på, samma sak sker på vår våning där ytterligare en lampknapp fingras på. Medan jag låser upp vår dörr brukar hon passa på att ge grannens titthål på dörren ett litet tryck också. När något av dessa tryck rationaliseras eller stressas bort av förälder med krampande arm eller av någon anledning glöms bort utdelas man en arg blick alternativt ett besviket stön av Klimp och man förstår genast att ett rutinbrott skett.

Alla dessa små rutiner är så klart väldigt charmerande men samtidigt något tidskrävande och när hennes packhäst även bär på ett par kassar från ICA och har ett blöjpaket under armen kan de ibland tyckas något onödiga, men det är bara jag.

Läs även andra bloggares åsikter om Klimpen, rutiner

En tiger från Göteborg och en tunnhårig docka vid namn Sara

Sedan några dagar tillbaka har Klimpen fått ett par ständiga följeslagare. De har funnits med i bilden ett bra tag men det är först på senare tid som de har blivit en del av vår vardag. Den ena är en göteborgare vid namn Tiger och den andra en hemmasydd docka från gnällbältet vid namn Sara med slitet tunt hår och en panna som av olika anledningar färgats brun. Plötsligt en dag skulle de följa med över allt. De har dessutom ett ständigt behov av tillgivenhet som Klimpen inte kan tillfredsställa på egen hand. Därför är det viktigt att jag, högt ärad sambo och de eventuella gäster som finns till hands kramar dem båda, ofta. Först den ena, sen den andra, sen båda två samtidigt varpå Klimpen gör dem sällskap i famnen för en gruppkram. Sen blir de brutalt dumpade på golvet och inte sällan stampade på innan hela proceduren görs om från början. 

När vi skulle gå ut här om dagen vägrade hon att bli påklädd om inte Tiger och dockan Sara satt på en pall bredvid och beskådade kung Sols påklädning. Allt gick så mycket snabbare när det bara var oss två, och på eftermiddagen, högt ärad sambo att ta hänsyn till. Nu ska de här två, till synes, viljelösa tygskapelserna vara med och bestämma också. 

Idag var det dags för Sara att börja med blöja. Det framgick med all tydlighet när jag först blev levererad tunnhårig 30-årig docka och sedan en blöja. Bestämd liten Klimp var inte nöjd förrän dockan hade fått på sig blöjan och jag kan till viss del förstå hennes resonemang. Om hon ska ha en så ska fan dockan ha en också, nått rättvisa ska det ändå vara. Så länge hon behåller sin på är det ok att dockan också har en på sig, den behöver ju inte bytas så ofta och lär knappast ha någon större inverkan på blöjbudgeten. Måste bara komma ihåg att sätta byxorna över blöjan och inte under, man vet aldrig vad Klimpen kan få för idéer annars.

Läs även andra bloggares åsikter om Dockan Sara, Klimpen, Tiger

Dagens citat

I dunno, I don´t trust anybody who walks through this world claiming to be an answer. There are no answers accept for dissorder and misscalculation, unless you work for Disney. /John Munch



Läs även andra bloggares åsikter om John Munch

De pigga och utvilades hemvist

Märkligt nog överlevde jag resan till de pigga och utvilade människornas hemvist och belönades med lite nya krafter som kommer väl till pass eftersom dagen inte är över och kvällens visning av Six feet under ännu är långt borta. Jag lever på hoppet om att vi alla tre kommer sova gott i natt och vakna utvilade och lyckliga imorgon. 

Min shoppning spree resulterade i ett par begagnade Nudiejeans för 125 kr, Kollektivt självmord av Arto Passilinna - 20kr, Tillrättalägganden av Jonathan Franzen - 20kr och Dikter av Karin Boye - 20kr. Det kändes extra bra eftersom högt ärad sambo länge betvivlat Emmaus förnäma urval av exklusiva märkesjeans. Jag är en outtröttlig besserwisser och hon älskar mig för det (eller detta till trots)!

Nu ska jag leka skeppsbrott med Klimpen (jag tror att det är det vi leker iaf) och njuta av att min trötthet för tillfället håller sig borta. 

Läs även andra bloggares åsikter om Trött, Shopping spree

Walking dead

När jag inte trodde att det var fysiskt möjligt att vara tröttare än jag var förra veckan visade det sig att min kropp kunde pressas till ett tillstånd som idag troligen går att likna vid en Zombies. På grund av gårdagens bakfylleångest hade jag svårt att sova, och det hade även Klimpen (av andra orsaker får vi hoppas). När jag somnade så vaknade hon och när hon somnade så somnade jag också, det kan eventuellt vara så att jag sov när jag vaggade henne också och att jag bara drömde att jag satt och klappade henne kärleksfullt på huvudet i ett par timmar. Det kommer vi nog aldrig att få veta och det är förmodligen lika bra.

Klimpen passade på att testa hur mycket väta hennes overall klarar att suga upp och det visade sig att den kan absorbera otroliga mängder regnvatten, kan vara bra att veta. När jag väl lyckats fånga in den lilla vilden hade hon hunnit rulla sig i både jord och grus och såg ut som en chokladglass som någon tappat i grus...ungefär.

Idag passade högt ärad sambo på att ta en sjukdag från skolan för att ha närmare till toaletten, även hon mer än lovligt trött och sliten. Eftersom allt redan var skit passade vi på att ta itu med högarna av myndighetssvada som annars riskerat dra bokhyllan ur sin fästen. Vi har suttit i trettioelva telefonköer och fått höra hur tacksamma dom är för att vi väntar, hur stor personalstyrkan är hos försäkringskassan och hur lång tid det tar tills personalen fikat klart.

Ansökan om nedsättning av återbetalning till CSN, check!

Ansökan om jämställdhetsbidrag och hot-mail till Göran Hägglund, check! 

Ansökan om bostadsbidrag, check!

Jag känner mig nu tom och fullständigt dränerad på den lilla energi jag faktiskt lyckats frambringa med kaffe och socker och ska därför ta en sväng på stan för att försöka hitta ett par jeans som passar vår obefintliga klädbudget. Om bloggen inte uppdateras på ett tag så beror det förmodligen på att jag dött eller somnat i en rännsten. Eventuellt flippar jag totalt och blir omhändertagen och undanstoppad. Enligt uppgift är en vistelse på undantag i alla fall relativt billig och man får ju rena vita kläder vilket inte varit helt fel. Hjälp att sova kanske man också kan få...

Läs även andra bloggares åsikter om Trötthet, Kaffe, Klimpen, Myndighetssvada

Sunday morning coming down

Helgen är över och jag är för första gången på mycket länge bakis. En vän har flyttat ihop med sin pojkvän och firade det hela med en inflyttningsfest. Jag passade så klar på att hedra dem med min närvaro och äta av deras, med stor omsorg, professionellt tillagade mat.

Jag saknar ibland möjligheten att kunna gå på fest lite oftare, dock saknar jag inte den ofrånkomliga ångesten som kommer smygande framåt kvällen dagen efter. Det är märkligt det där med bakisångest. Jag gjorde på intet sätt bort mig igår. Jag var trevlig, sa inget olämpligt, drack som det anstår en familjefader och var mån om att tacka så mycket för mig själv innan jag gränslade cykeln och rullade hemåt, lagom sent. Ändå sitter jag här idag med obehagskänslor i kroppen och känner mig som en ovanligt sorglig figur. Det har funnits situationer då ångesten varit befogad men idag kan jag tycka att Ågren borde våldgästa nån annan stackare och lämna mig ifred. 

Egentligen saknar jag inte festandet utan det sociala som omger festandet. Jag har länge känt att jag missar mycket när jag inte följder med ut och dricker öl på helgerna. Umgänget med familjen väger dock upp det jag eventuellt missar med kompisarna och i slutändan hade jag inte velat ändra på något. Därmed inte sagt att jag inte vill träffa kompisarna mer. Problemet är att vi lever våra liv aningen olika för tillfället. Jag räknar dock med att mycket kommer att förändras under åren som kommer och att flera kommer anamma livet som småbarnsföräldrar med vinmiddagsbjudningar där babywatchen naturligt placeras mellan fatet med flingsalt och pepparkvarnen.

Nu ska jag återgå till att tycka synd om mig själv och lyssna på nån som varit där själv och vet vad jag går igenom. Ladys and gentlemen: Mr Kris Kristofferson....

Läs även andra bloggares åsikter om Bakis, Sunday morning coming down, Kris Kristofferson

På sydfronten mycket nytt

Nu har det gått ett par dagar sedan jag senast lämnade något spår efter mig i denna mycket abstrakta, men ändå ständigt närvarande, värld av ettor och nollor. Det är inte så att jag slutat reflektera över min tillvaro här i vår älskade skorrande landsände. Inte heller har jag och dotter slagit av på takten i våra dagsaktiviteter, det är på intet sätt händelsetorka. På sydfronten mycket nytt!

Anledningen till min frånvaro (här) råkar vara att jag sitter upp till midjan fast i ett svårforcerat bokträsk och efter flera dagars träsktrampande har jag äntligen fått hyfsat fast mark under fötterna. Då tiden inte räcker till allt man vill göra har jag varit tvungen att prioritera, och i detta fall blev det andras skrivande framför mitt eget. Eftersom det för tillfället finns så otroligt mycket jag vill läsa har jag tvingat mig själv till att avsluta de böcker som en gång påbörjats men som av olika anledningar blivit liggande. Därför började jag med att läsa ut Dokument rörande spelaren Rubachov av Carl-Johan Vallgren. Den påbörjades vid det första försöket samma dag som jag läste ut (stängde eboksläsaren på ipoden för att vara exakt) Den vidunderliga kärlekens historia skriven av samme man. Detta skulle visa sig vara ett misstag. Inte för att Dokument rörande spelaren Rubachov på något sätt är dålig utan för att jag tyckte som mycket om Den vidunderliga kärlekens historia och på något puckat undermedvetet sätt hoppades på att den historien skulle fortsätta i den andra. Det gjorde den inte, men de påminde ändå en hel del om varandra. Jag blev förvirrad i min lilla hjärna och la därför boken på hyllan (stoppade ner ipoden i fickan). När jag efter ett par dagars litterär fasta dammade av boken (laddade upp ipoden och slog på den) blev den bättre men levde ändå inte upp till förväntningarna som jag byggt upp genom läsningen av det tidigare mästerverket. Jag återkommer dock inom kort med en liten recension. 

Dessutom har jag och högt ärad sambo gett oss i kast med en gammal och kär TV-serie som vi kände var väl lämpad för vårens hemmakvällar. Jag har nämnt den tidigare och den kommer med all säkerhet  omtalas igen. Six feet under är minst lika bra som när jag såg den sist och jag bävar inför det fruktansvärda slutet, trots att det är långt kvar tills dess och att jag faktiskt sett det tidigare.

Detta är alltså vad jag har sysselsatt min hjärna med den senaste tiden, när Klimpen sovit det vill säga. Nu är det ju så att ett barn i 1årsåldern inte sover hela tiden och den tiden som inte spenderas i barnvagnen med mössan neddragen över ögonen eller i spjälsängen susandes är inte sällan intensiv, ja intensitet får en helt ny betydelse när ens barn kommer i denna ålder. Liten Klimp behöver aktiveras och det sker smidigast utomhus. Vi har promenerat runt i stadens parker, upptäckt nya lekplatser, badat på Aq-va-kul, lekt med kompisar, storhandlat på Willys, promenerat vid havet, klappat hundar och mycket annat roligt.

Eftersom du, käre läsare, snabbt tröttnat om jag sakligt återgett vad vi företagit oss tänker jag därför, när andan faller på, stoppa in små anekdoter från dessa dagar där de fyller en funktion, som små klädsamma accessoarer på den språkliga dräkten.

Detta om detta, nu tror jag att jag börjat på ett nytt inlägg istället.

Läs även andra bloggares åsikter om Carl-Johan Vallgren, Den vidunderliga kärlekens historia, Dokument rörande spelaren Rubashov, Six feet under,