tisdag 22 februari 2011

Snön faller och vi med den

Det snöar igen. Vackert, långsamt dalande snöflingor. Men så var det som att allt stannade upp, pausade. Flingorna blev hängande i luften. Jag blev så förvånad att jag inte hann undersöka om det var hela snöfallet som plötsligt frös eller om det bara var den del som för tillfället upptog mitt synfält. Synd, jag hade velat veta!

Kanske var det en koloni ängsliga snöflingor som oroade sig för landningen och hoppades på att de skulle land mjukare om de gav det omgivande snöfallet ett litet försprång. Eller så var det min hjärna som, märkt av den senaste tidens påtvingade förkylningskarantän, börjat spela mig små spratt.

Tänkte att ett gympass kanske kunde få rätsida på eventuella kopplingsfel i hjärnan. Tyvärr känner jag mig ännu segare nu men tänker tvinga mig att göra ett nytt försök imorgon.

Klimpen fortsätter sin nya sömntrend och vägrade även ikväll att somna när vi och hennes ögon ville det. När jag uppgivet snyftade till lite över att ha fått mitt öra torterat med skrik och gnäll i en halvtimme tittade hon på mig med stora medlidsamma ögon och gosade in sig vid min hals och somnade bums. Nu blir det alltså martyrmetoden i fortsättningen, bekämpa gnäll med gnäll!

Måste förresten tillägga att jag inte har så mycket till övers för Ulf Lundell (även om jag faktiskt kan stå ut med att höra just denna sång emellanåt) men jag tyckte att titeln passade.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar