Helgen är över och jag är för första gången på mycket länge bakis. En vän har flyttat ihop med sin pojkvän och firade det hela med en inflyttningsfest. Jag passade så klar på att hedra dem med min närvaro och äta av deras, med stor omsorg, professionellt tillagade mat.
Jag saknar ibland möjligheten att kunna gå på fest lite oftare, dock saknar jag inte den ofrånkomliga ångesten som kommer smygande framåt kvällen dagen efter. Det är märkligt det där med bakisångest. Jag gjorde på intet sätt bort mig igår. Jag var trevlig, sa inget olämpligt, drack som det anstår en familjefader och var mån om att tacka så mycket för mig själv innan jag gränslade cykeln och rullade hemåt, lagom sent. Ändå sitter jag här idag med obehagskänslor i kroppen och känner mig som en ovanligt sorglig figur. Det har funnits situationer då ångesten varit befogad men idag kan jag tycka att Ågren borde våldgästa nån annan stackare och lämna mig ifred.
Egentligen saknar jag inte festandet utan det sociala som omger festandet. Jag har länge känt att jag missar mycket när jag inte följder med ut och dricker öl på helgerna. Umgänget med familjen väger dock upp det jag eventuellt missar med kompisarna och i slutändan hade jag inte velat ändra på något. Därmed inte sagt att jag inte vill träffa kompisarna mer. Problemet är att vi lever våra liv aningen olika för tillfället. Jag räknar dock med att mycket kommer att förändras under åren som kommer och att flera kommer anamma livet som småbarnsföräldrar med vinmiddagsbjudningar där babywatchen naturligt placeras mellan fatet med flingsalt och pepparkvarnen.
Nu ska jag återgå till att tycka synd om mig själv och lyssna på nån som varit där själv och vet vad jag går igenom. Ladys and gentlemen: Mr Kris Kristofferson....
Läs även andra bloggares åsikter om Bakis, Sunday morning coming down, Kris Kristofferson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar