Det är helt otroligt hur mycket snor som ryms i Klimpens näsa. Det är som en aldrig sinande flod av bakterier som sakta men säkert tar över lägenheten, gräver skyttegravar, bygger befästningar och annat man gör när man förbereder krig. Trots en högproducerande fabrik i pannan tycks hon inte påverkas av att hon är sjuk. Tempot och intensiteten är den samma vilket både imponerar och oroar mig. Är hon som en cowboyhäst som bara springer och springer tills den faller ner död i öknen (...nån öken är det ju knappast tal om här med tanke på dagstemperaturen men ni fattar liknelsen), får hoppas inte!
Eftersom jag och Klimpen hade uppesittarkväll/natt igår (på hennes initiativ) och hon inte heller idag verkar ha några planer på att sova tog vi en promenad på den intilliggande begravningsplatsen. Orsaken till hennes ovilja att sova är ju såklart den nyinflyttade snorfabriken som ockuperar de lokaler som Klimpen annars använder för att andas. Vi arbetar på att få dem vräkta men i väntan på hyresnämndens beslut i frågan hoppades vi att lite kyla kunde medföra ett tillfälligt driftstopp. Hon kämpade tappert mot de tunga ögonlocken men gav tillslut efter och somnade i en uppenbart obekväm position, hängande framstupa i vagnen.
Helt slut efter kvällens, nattens och förmiddagens aktiviteter fick jag en liten stund med anteckningsblocket på en parkbänk och när shuffelfunktionen på ipoden plötsligt bestämde att det var dags för There is a light that never goes out gjorde det inte så mycket att det var kallt och att jag var trött. Så länge jag får vara med Klimpen och T är livet jävligt bra!
Jag har en märklig tendens att bli lugn, harmonisk och känna mig lycklig på begravningsplatser. Det blir så uppenbart hur små och obetydliga vi är, människorna, hur förgängligt livet är och hur ofrånkomligt slutet är. Så länge vi är lyckliga spelar inget nån roll, egentligen. När den insikten slår mig blir jag lugn och jag kan släppa oro och ångest över allt som inte är som jag vill ha det, bristen på pengar, utbildningen som aldrig blir avklarad och allt annat som i det stora hela inte betyder nått.
Begravningsplatser har alltid fascinerat mig, av just nämnda anledningen men också för att de är så outnyttjade. Mitt i stora städer finns gigantiska ytor som bara används som genvägar, för söndagspromenader och såklart som minnesplatser för döda anhöriga och vänner. Det är märkligt att inte fler utnyttjar dem.
När jag var exilproletär i Oslo bodde jag länge runt St. Hanshaugen och Bislett och här ligger Vår Frelsers Gravlund. Den sträcker sig från Ullevålsveien ner mot Akersälven och i sluttningen har man en enormt vacker utsikt över det Oslo som jag kommit att älska. Jag tog gärna vägen förbi när jag tyckte lite extra synd om mig själv eller på vägen hem från krogen eller jobbet där jag hällde upp öl åt ännu levande norrmän.
I Buenos Aires ligger Cementerio de La Recoleta där bla Evita Peron ligger begraven. Här promenerade jag runt en hel dag för några år sedan och jag rekommenderar dig att göra det samma om du får tillfälle.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar