Herregud vad snälla folk är mot mig, jag blir alldeles till mig av de fina kommentarer jag fått. Nu sitter jag här på min höga häst och rodnar lite klädsamt och ojjar mig. Men så plötsligt börjar jag känna hur pressen och förväntningarna välver sig över mig likt väggar som faller inåt och krossar mitt otillräckliga lilla skrivar-jag. Jag förstår plötsligt Steinbeck som inte gav ut något mer efter ha fått Nobelpriset i litteratur, prestationsångesten dämmer upp den kreativiteten som tidigare strömmat fram som Indalsälven om våren.
Nåja, det ska nog lösa sig men tack så mycket för att ni är så snälla!
Haha, det ska nog ordna sig tänker jag ;)
SvaraRaderaDet kan vara en fas vi måste gå igenom?
SvaraRaderaJag känner likadant nämligen, och våra bloggar är ungefär lika gamla ser jag.
Jag är djupt förundrad över att människor jag inte känner hittar min blogg och sen dessutom återvänder till den.
Nej, jag ser ingen koppling mellan det och att jag som läsare gör så... t ex här! ;)
Däremot har jag det kanske lite lättare som har en uttalad hantverksblogg. Jag kan ju komma undan genom att fotografera ett garnnystan mellan varven, istället för att alltid presentera en tankegång.