Rutiner - charmerande och enerverande

Rutiner är plötsligt en stor del av mitt liv men att de skulle vara ett nytt fenomen är så klart inte sant. Jag har alltid diskat min tallrik efter och inte innan jag ätit, jag har strukit tandkräm på min tandborste före jag borstat mina tänder och inte efter. Jag har alltid låst dörren till lägenheten och haft som rutin att känna efter så att den verkligen är låst, men, jag har aldrig tidigare med hetta i rösten betonat att vi måste arbeta för att få in rutinerna. 

Rutiner blir viktigt först när man får barn, jag kan ju bara tala för mig själv och det är just det jag gör här, det här är min blogg! Rutiner är tråkigt just för att de inte erbjuder någon omväxling och jag gillar omväxling, när man är öppen för något nytt och inte låser sig vid det som enligt någon norm eller någons förväntningar borde göras. Så tyckte jag tills Klimpen kom, idag är det annorlunda. Jag är ingen rutinslav men jag försöker ändå följa ett mönster som visat sig funka och sen improviserar jag efter bästa förmåga inom den ramen, som jag själv satt upp. 

Nu tycks det som att Klimpen tagit detta till sig och börjat skapa sina egna rutiner, små tilltag som gör hennes vardag lättare att hantera, jag betonar, hennes vardag. Jag ska ge ett exempel som på ett bra sätt belyser vad jag försöker illustrera.

Klimpens hemkomstrutin ser ut på följande sätt. På min arm bärs Klimp först upp för ett par trappor. Där sitter det en lampknapp som först jag och sedan Klimpen ska trycka på. Den är aningen trög så Klimpen får verkligen ta i för att den ska ge efter, vilket den sällan gör. Nästa anhalt är kodlåset in till trappuppgången. Knapparna blinkar när man trycker på dem och de är VÄLDIGT fina. När detta är gjort slänger hon runt kroppen för att komma åt knapparna (bokningslåsen på tvättstugetavlan) på andra sidan gången som naturligtvis också behöver en omgång med tryck (och det är många knappar på den tavlan). På första våningen sitter det en till lampknapp som hon mest markerar ett tryck på, samma sak sker på vår våning där ytterligare en lampknapp fingras på. Medan jag låser upp vår dörr brukar hon passa på att ge grannens titthål på dörren ett litet tryck också. När något av dessa tryck rationaliseras eller stressas bort av förälder med krampande arm eller av någon anledning glöms bort utdelas man en arg blick alternativt ett besviket stön av Klimp och man förstår genast att ett rutinbrott skett.

Alla dessa små rutiner är så klart väldigt charmerande men samtidigt något tidskrävande och när hennes packhäst även bär på ett par kassar från ICA och har ett blöjpaket under armen kan de ibland tyckas något onödiga, men det är bara jag.

Läs även andra bloggares åsikter om Klimpen, rutiner