Snabbt glömd och definitivt begraven

Såg igår finalen av Medium, en av våra guilty pleasure serier och är måttligt road. Här hade vi ett perfekt tidsfördriv att småsova till på kvällskvisten när man inte riktigt orkar se något seriöst. Med tiden har vi börjat gilla den där småmysiga familjen som utan att än närma sig obehaglig 7th heaven- eller Familjeliv.se-fanatism har vanliga problem som "vem som ska hämta och lämna på dagis" och "vems karriär är viktigast" mellan alla drömmar om döda mordoffer. Hur som helst tog manusförfattarnas fantasi slut och överlät till nån förvirrad vikarie att fimpa serien i tittarnas ögon, det sved. Inte helt osökt gick tankarna till finalen av Six feet under, även den under all kritik. När denna helt fantastiska HBO serie slutade hade jag nära till tårarna och kände jag mig överkörd, uppskrapad och komposterad, dumpad efter 5 år med ett sms...typ. JÄVLIGT BESVKEN. Det gjorde jag inte igår kväll utan var mest bara irriterad.


Idag känns det något bättre, även om det är gråare och tristare än på länge och jag plötsligt kunde identifiera mig med den av kolsvarta avgas-snöhögen vi passerade på vägen till biblioteket. Dagen blev snabbt bättre tack vare trevligt sällskap av grannpappan med barn i Klimpens ålder. Barnen utforskade snabbt och intensivt lekplatsen intill bibblan och slocknade samtidigt som två små ljus i sina vagnar och vi hann ta en fika på Kafferosteriet.

Lite märkligt hur mycket man kan ha gemensamt i sina upplevelser av att vara förälder och hur igenkännande det blir när man berättar om sina barn och saker man trott var unikt för just Klimpen och det visar sig att andra har haft precis samma erfarenhet. Uppiggande och jävligt skönt.

Läs även andra bloggares åsikter om Medium, Six feet under, Biblioteket