Såg Everybody´s fine härom kvällen och grät floder. Hade timmarna innan ridån drogs varit på Brygghuset (kommit på att man kan länka utan att skriva ut adressen : D tänker använda detta onödigt mkt!!) och druckit veteöl med inslag av koriander vilket förmodligen bidrog till min sentimentala gråtmildhet. Med eller utan milt rus är det en fantastisk film om en nybliven änkeman som söker återupprätta kontakten med sina barn. All mörkar de något för honom, dels för att de alltid ventilerat problem med sin mamma som nu dött men också för att de inte vill oroa honom i onödan eftersom han har så höga förväntningar på dem och inte vill göra honom besviken. Det var omöjligt att inte tänka på sina egna föräldrarelationer och jag tror nog att många känner igen sig. Jag hoppas innerligt att jag ska få en bättre relation till Klimpen när hon växer upp.
Läs även andra bloggares åsikter om Film, Brygghuset, Föräldrarelationer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar