Nu är isen som täckt våra ojämna och håliga gator sent omsider borta och sulkyn från 70talet som jag själv en gång stoltserat i kan med sina smala hjul äntligen användas för att transportera dotter. Snabba kommunikéer med likasinnad pappaledig resulterade i en trevlig och uppiggande promenad till stadens paradpark som i tysk nazistil kantas av breda alléer och stora, runda öppna ytor. Barnen släpptes lös på lekplatsen och vi fäder stod och diskuterade familjelivets vedermödor medan vi drack termoskaffe och bjöd varandra på snus.
Livet blir så mycket enklare om man faktiskt tar sig ut i friska luften och får klaga och svära lite. Då slipper man bevittna sin dotters metamorfos till stormvind som rycker upp krukväxter, hoppar från soffor och tömmer blöjhinkar över sig själv i desperata försök att undkomma sin rastlöshet. Utomhus intar hon istället rollen som betraktare samtidigt som overall och kängor smidigt och effektivt begränsar hennes rörelseutrymme. När vi kom hem stoppade vi lite mat i den stora gapande munnen och vaggade nu ganska loj och trött tjej till sömns på pappas axel.
Har en stark känsla av att mycket kommer att förändras när de tjocka kläderna inte behövs längre och liten Klimp kan springa fritt. Fan vad jag längtar till sommaren och om Klimpen har några minnen från förra sommaren så drömmer hon nog om den nu.
Läs även andra bloggares åsikter om Kaffe, Klimpen, Pappaledig
Läs även andra bloggares åsikter om Kaffe, Klimpen, Pappaledig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar