Bästa Klimpen charmade alla i den varma, långa kön till kassan på Clas Ohlsson. En tant satte guldkant på dagen genom att påpeka hur lika vi är, jag kunde inte vara stoltare.
I parken behöver hon inte vagnen längre. Hennes små ben rullar så bra själva och upptäckandet görs ju bäst i första person med små petande fingrar. Texturen hos blött grus utforskas genom att stickprover tas vid olika platser, till synes slumpmässigt utvalda. Den geggiga sörjan gnids mellan fingrarna innan den bruna sand och grusblandningen förs mot munnen för ett smakprov. Oftast avbryts denna rörelse av någon oförstående vuxen vilket då resulterar i en liten protestdans innan uppmärksamheten snabbt riktas mot något annat.
Vi tränade också på vett och etikett vid användandet av rutschkana. Gå upp för trappan, sätta sig ner, åka. Jag håller med Klimpen om att det vore bättre om man kunde klättra upp för själva rutschkanan och slippa gå i den tråkiga trappan men det är så uttröttande att hela tiden glida ner igen och så är det ju, tyvärr, en massa andra barn som också vill åka...vi behöver nog träna lite mer.Läs även andra bloggares åsikter om Parken, Rutschkana, Vett och etikett
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar