Nu äntligen har min tappra lilla tjej somnat. Efter en förmiddag kantad av misslyckade sövningsförsök gav vi oss till slut ut i ett grått och blött Malmö. Plockade upp en burk mat på Konsum och bänkade oss i parken där hon fullkomligt slukade den stora burken med orange lasagne.
För att vara riktigt säker på att hon skulle somna lekte vi loss ordentligt på lekplatsen. Ett bussdagis hade stannat till så det var gott om andra barn att titta på, och tittade gjorde hon. Hon har börjat göra tydliga närmanden mot jämnåriga. Stapplar fram och ställer sig nära, nära och stirrar. Problemet idag var att barnen i dagisklassen var lite äldre och mycket snabbare så när de blev ner stirrade la de benen på ryggen och sprang eller klättrade iväg. Kvar står Klimpen, och ser efter dem. Ibland ser hon väldigt ledsen ut när hon inte får vara med och då får jag lite ont i magen. Som tur är har hon gott om råge i ryggen och ger sig inte i första taget så jag tror inte att det kommer gå nån nöd på henne i sociala sammanhang men det är ju aldrig kul att bli ditchad.
Jag har börjat förstå att det gäller att ta vara på tiden som hon fortfarande tyr sig till oss, snart kommer det en tid när kompisar är bra mycket roligare och den insikten kommer jag få jobba med för att kunna acceptera att pappa inte kommer vara bäst och roligast för alltid.
Rutschkanan gick bättre idag, tror hon har accepterat att det är trappan upp som gäller.
Läs även andra bloggares åsikter om Malmö, Trött, Lekplatsen, Parken
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar