På exkursion i parken

Idag blev det plötsligt tydligt för mig hur mycket Klimpens värld måste påminna om ett TV-spel. Jag är medveten om att detta säger mer om mina referenser än vad det gör om Klimpens eftersom hon aldrig sett ett TV-spel. 

Det är som om hon hela tiden utför små uppdrag som efter evigheter av repetition slutligen genomförs med bravur, enligt hennes egen eller någon internationell betygsskala för liknande uppdrag, varpå hon kan fortsätta med nästa lilla uppdrag. Stenar samlas och omplaceras på, för henne, självklara ställen. För mig kan detta konstanta behov av att flytta om lösa föremål te sig lite onödigt men eftersom hon slåss för sin rätt att sortera världen låter jag henne hållas, för det mesta. Ibland sparar hon en sten som hon senare använder för att banka en boss (läs sin far) som vaktar rymningsvägen i huvudet, ibland räcker det med en inövad fint för att kunna ta sig förbi och avancera till nästa nivå. I dag klättrade hon upp på krockbilsbanan i folkets park, hon upptäckte ett lusthus, nästan helt dolt av den begynnande grönskan, som dessutom gick att springa runt, många varv. Hon hittar små gångar i buskar, försöker öppna varje dörr hon passerar men dagens stora fynd var en gömd passage mellan en kiosk och en buske. Det enda som saknas är magiska svampar som gör henne stor och oövervinnerlig...och en Super Mario dräkt. De magiska svamparna är inget jag tänker introducera, ska dock ta mig en funderare över Super Mario dräkten.  

Läs även andra bloggares åsikter om Klimpen, TV-spel, Super Mario