Det är allvar nu!

Ok, jag kan ha överdrivit något när jag beklagade mig över min självständiga dotter. Hon har visst gråtit. En dag så mycket att jag satt på en bänk utanför dagis och väntade på att bli uppringd för att få komma in och krama henne. Samtalet kom aldrig eftersom Klimpen fick sin lilla gosegris och nöjde sig med det. Men när vi har lämnat henne så är hon förvånansvärt morsk av sig den lilla Klimpen. Tills igår morse. De började dagen i sandlådan utanför och när jag sagt hej då och började gå mot grinden kom hon springa efter mig med en hink i ena handen och en spade i den andra, armar uppsträckta i desperation. Efter några meter snubblade hon och la sig raklång och såg på mig genom ett helt söndergråtet ansikte. Dagisfröknarna var snabbt där och hjälpte henne och jag visste att det var bäst att bara gå därifrån men det tog emot något fruktansvärt. Eftersom jag glömt nappen hemma kom jag tillbaka 10 minuter senare och väntade på en fröken vid grinden för att inte utlösa något separationsdrama och då såg jag henne klättra upp på en barnvagn inför den stundande promenaden tillsynes glad och förväntansfull inför äventyren med kompisarna. Det här är så jävla jobbigt att jag inte ens klarar av att skämta om det längre. Hon har blivit stor nu Klimpen.

Idag driver jag runt i lägenheten och lagar punkteringar på cyklar, lyssnar på Simpel Minds "Don´t you forget about med" (tack pappaband för påminnelsen) som ett mantra jag telepatiskt matar Klimpen med. Kommer hela tiden på mig själv med att gå tyst förbi sovrumsdörren eftersom jag glömmer att Klimpen inte ligger där och sover. När jag kommer på det hugger det till i magen.

Så fort solutionen torkat ska jag cykla ner och köpa en barnsits till cykeln. Det gäller att hålla sig sysselsatt så inte ångesten och gråten tar över.

Läs även andra bloggares åsikter om Dagis, Klimpen, Musik, Simple Minds