Såja, då har jag funnit en kvalificerad ersättare för min nätadapter som förtidspensionerats pga en arbetsrelaterad olycka. Hen gick av scenen med hedern intakt men inte utan att förorsaka sin herre visst lidande.
Om ni inte hunnit sakna mig så förstår jag det och hyser inget agg. Inte ens Klimpen saknar mig sedan vi nu överlämnat henne till den kommunala barnomsorgens försorger. Så min oumbärlighet är vid det här laget konstaterad. Min tumme har ersatts av en förskolefrökens för stöd och kärleksfullt naffsande. Jag hade hoppats på någon sorts bekräftelse på att jag var oersättlig för henne men det faktum att hon redan första dagen la till "då" efter "hej" pekar på att jag bara borde acceptera att hon har tagit avsked och gått vidare.
Dagiset är inhyst i en tvåvåningsbarrak intill en av stadens mest trafikerade vägar. Trafikljudet påminner lite om bruset från havet om sommaren när man ligger på mage och solar. Inte allt för oangenämt kan jag tycka. Eftersom årskullarna som omger Klimpens är besvärande stora sliter våra kära kommunpolitiker med att ordna sysselsättning åt alla ungar. Lösningarna man hittat består av tidigare nämnda barraker, ambulerande bussar (eftersom ungarna gott kan vänja sig vid pendlandet till kranskommunerna redan i unga år) samt utomhusdagis som är någon sorts omskrivning för dagis som saknar lokaler pga marknadsanpassade hyror och utförsäljningen av allmännyttan. Men det verkar som att föräldrar med större intellektuellt kapital, ja i alla fall kapitalstarkare, än mig själv och högt-ärad-sambo bedömmer denna plats för språklig och socialutveckling som tillräckligt bra för sina små acessoarer så varför skulle vi tveka. Egna referenser från 80-talets dagisidyll är knappast tillämpbara i dagens läge. Idag finns ju inte ens postkontoren kvar och tre tv-kanaler har vi fått. Ibland vill jag döpa om den här bloggen till klagomuren men undviker medvetet bloggbesökare i gymnasieåldern med religion på schemat eftersom deras tillvaro förmodligen är tillräckligt mörk som den är utan mina okvädessånger. Man vill ju inte gärna behöva försvara sin världsbild hos Ekdahl, i /eller utan sällskap av självömkande poeter. Världen är en ond plats, jävla dagis!
Som den martyr med kristuskomplex jag är frågar jag mig nu: min dotter, min dotter...varför har du övergett mig? Och du Björklund, gör nått åt dom här jävla hippiefröknarna som ersatt mig. Barnaga eller nått annat manligt militärt kanske kan lägga barnens lojalitet till rätta. Slutflummat nu, ge mig min dotter tillbaka!
Läs även andra bloggares åsikter om Dagis, Klimpen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar