Får jag be om störst möjliga tyssssssstnad

I dagens sydsvenska kan man läsa om en malmöbo som i tre år kämpat för att få tyst på gatumusikanterna i city. Han har nu anmält Malmöpolisen eftersom de, hans anmälningar till trots, underlåtit sig att ingripa mot kulturterroristerna som stör den annars så tysta och rofyllda butiksgatan.

På vår innergård öppnade för ett par år sedan en uteservering som under sommarmånaderna stört ganska mycket. Värst var det under fotbollsVM när vuvuzelorna på storbildsskärmen ekade mellan husen och in genom vårt öppna fönster. Eftersom reglerna för serveringens öppettider inte följdes var den under en period en källa till irritation, men det störande övervägdes av den ganska tilltalande kontinentala känsla det gav att höra surret från mestadels glada människor utanför fönstret.

Gällande gatumusikanter tycker jag det endast bidrar possitivt till stadsbilden. Människor som blir lyckliga av att spela och sjunga och väljer att dela med sig av sin glädje borde uppmuntras och inte slås ned emot. Ramarna för vad som accepteras och klassas som kultur är ofta för snäva och begränsar glädjen i konsten och uttrycken. Malmö är dock friare och mer accepterande än de flesta andra platser jag bebott och det är med glädje jag läser att polisen fullständigt skitit i att driva iväg musikanterna.

I Göteborg har staden anställt musiker som på olika gator underhåller Kolle och Ada. Det är ett fantastiskt initiativ så länge de andra gatumusikanterna också får vara kvar, annars tar man bara ett monopol på gatumusiken och skjuter sig i foten eftersom det kommer bidra till en likriktning och blir tråkigt.

Sammanfattat tycker jag att om man väljer att bo i centrum så får man fan skylla sig själv. Vill man ha lugn och ro får man flytta nånstans där det är just lugnt, ro-ligt lär man dock inte få.

Alla regler har dock undantag och i mitt fall gäller detta undantag de sydamerikanska flöjtbanden som likt pesten sprider sig över världen, men eftersom South Park redan behandlat detta ämne på ett föredömligt sätt tänker jag lämna det därhän...

Läs även andra bloggares åsikter om Gatumusikanter