Vissa dagar börjar bara inte som man hade velat och ibland kan det som stjälper vara en till synes helt oviktig detalj. Klimpen låg och pillade intresserat på sina strumpor idag när jag kom in för att väcka henne. Jag gav henne en kram och lyfte ut henne ur spjälsängen och sprang sedan iväg för att hämta hennes gallskrikande lillasyster. Något här blev inte som Klimpen förväntat sig och hennes värld rasade samman. Hon grät och snorade som om allt var förstört och att hon aldrig skulle bli lycklig igen. Alla försök att vända hennes mycket ovilliga inställning till allt som hade med frukost, tandborstning och andra göromål att göra möttes med högljudda protester. Mössan var fel, vantarna var fel, skorna var fel, overallen var fel och allt påtalades sparkandes och viftandes. Först på plats i cykelsadeln i rullning mot dagis vände allt. Som om hon aldrig varit ledsen börjar hon kommentera allt vi passerade och allt var bra igen.
Vi är ganska lika varandra Klimpen och jag. Mitt morgonhumär är inte inte heller alltid det bästa och jag är också bra på att bygga upp förväntningar på hur allt ska vara. Tyvärr blir det sällan som man tänkt sig och då är det förjävlajobbigt!! Skillnaden är att den att hon gråter och snorar, jag klagar, bloggar och knyter näven i fickan istället. Sen kan man ju diskutera vad som är bäst för sig själv och för omgivningen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar