Sömnlös i Skåne, del 2

Det är nästan pinsamt hur lite jag har skrivit den senaste tiden men med två barn, akademisk åtaganden och diverse andra förpliktelser har tiden helt enkelt inte räckt till. Nu har jag för första gången på omänskligt länge en liten stund för mig själv och då slog det mig plötsligt att jag ju faktiskt kunde skriva nån rad. 

http://www.kokaihop.se/recept/ugnsstekta-skoldpaddor

Mycket har hänt sedan sist. Klimpen har fyllt två år och vi har firat henne i ungefär en månad nu. Först med farmor och farfar, sen med mormor, sen med morfar och förra helgen med faster. Igår hade hon barnkalas för sina vänner (läs våra vänners barn) och det var en mycket trevlig men utmattande upplevelse som till stor del gick ut på att avstyra våldsamma bataljer, trösta kränkta sockertrippande småfolk och försöka konversera lika trötta vänner. Vi bjöd inte på Ugnsstekta sköldpaddor med blandfärs och korv på en bädd av vitkål utan på smörgåstårta, vilket uppskattades av de vuxna. Barnen hade nog hellre ätit sköldpadda. 

Eftersom det har hänt så sjukt mycket med Klimpen sen jag var inloggad sist tänker jag inte ge mig in på nån utvecklingsbeskrivning utan konstaterar bara att hon är sig lik, pratar väldigt mycket mer, gör sig sällan förstådd vilket i sin tur upprör henne, vaktar sin lillasyster som en pittbull och tacklar alla dagisbarn som försöker komma i närheten "MIN BEBIS!!!!!". Det är märkligt hur smärtfritt hon mött tillskottet i familjen och jag går egentligen bara och väntar på att den lilla rebellen ska samla sina krafter men revolutionen verkar utebli.

Liten fick sent omsider ett namn men kommer här att fortsätta gå under betäckningen "Liten". Hon är ganska tillfreds med tillvaron, sover under dagarna, ler mycket och kickboxar sin mor i magen om nätterna. Liten är en kopia av sin storasyster men likheterna upphör vid utseendet. Klimpen hade kolik och skrek i ett de första månaderna. Visst, Liten skriker också en del men hon är för det mesta ganska nöjd med sin tillvaro. Mycket pekar dock på att hon snart kommer förlora sin hörsel eftersom hennes storasyster har lärt sig gallskrika på dagis och mycket nöjd springer runt och skriker oss i öronen medan hon skrattar glatt åt våra reaktioner. 

Velourmamman har välsignats med den där extraenergin som följer med småbarn som gör att man inte blir trött och orkar att baka cupcakes och jogga samtidigt som man dricker caffelatte och utövar bikramyoga framför sin öppna ugn medan man diskuterar Anna Wahlgren, familjeliv och BVC med sina stylade mammakompisar på den egenknypplade köksmattan. Nej, den där extraenergin uteblev. Vi är trötta, oändligt trötta. Vår trötthet beror till stor del på dom förkylningarna som Klimpen tagit med sig hem från dagis. Det var nära att både farmor och farfar strök med och själv har jag varit sjuk i tre veckor. Med förkylningen kom febern och med febern mardrömmarna. Jag kommer ihåg mina egna mardrömmarna från när jag var liten, det var nått så skräckinjagande verkligt över dom att japanska skräckfilmer inte ens lyckats skrapa dem lite på ytan. Hon vaknar och skriker i panik om nätterna och det fullständigt skär sönder ens inre. Jag har därför slagit läger på hennes rum den senaste tiden för att finnas till hands om det skulle behövas. Sovit har jag gjort på mina ekonomiföreläsningar. 

Eftersom att klockan är 23 nu så är jag så trött att jag håller på att falla ihop i en liten snorpöl på golvet och ska därför slå ihop locket på den här inom kort men först måste jag tipsa om följande (vid 5:18 blir det verkligt intressant):

Mumford and Sons, Avett Brothers and Bob Dylan at Grammys

Läs även andra bloggares åsikter om Liten, Klimpen, Musik