Igår besiktigades bilen, eventuellt för sista gången. Denna förbannelse på fyra hjul har rostat sönder totalt och en omfattande sanering väntar om vi nu beslutar oss för att ge den en sista chans. Nån framvagnsbalk eller axel eller nått sånt flagnade nästan bort när den blåklädde tjänstemannen knackade på den med sin hammare, vilket tydligen inte var något gott tecken. Han påpekade också att det inte var så mycket kvar av oljetanken, vilket inte heller var så bra, tydligen.
Jaha, nu har vi alltså två alternativ, eventuellt tre. Skrota eller ömt vårda. Det tredje alternativet består i att lämna dörren öppen, lägga en tändare, en bensindunk och en trasa i baksätet och hoppas på det bästa.
Klimpen klarade i alla fall sin 18 månaders besiktning med en guldstjärna i kanten. Det var kul så länge dom inte skulle lyssna eller trycka på henne, då började hon skrika och skrek sig igenom vaccinationer, vägning och skallmätning men slutade när vi sa hej då. Hon har tydligen inte heller mycket till övers för samhällets kontrollinstanser. Det är pappas flicka det!
Läs även andra bloggares åsikter om Biljäveln, Klimpen,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar