Alla är vi barn i början

Jag är vad man ibland kallar en musikalisk allätare. Jag vet att många som totalt saknar musiksmak definierar sitt musiktycke på samma sätt. Den gruppen tillhör INTE jag. Jag har funderat en hel del på min dotters musikalisk skolning och efter att ha läst pappaBands inlägg på temat plockar jag upp tråden.

Jag kan inte sätta fingret på när mitt intresse för musik väcktes, klart är dock att min far haft något med saken att göra. Jag fick tidigt lära mig att Dylan är nära släkt med Gud, att knark är dåligt men att Jeffersson Airplane, Frank Zappa, Hendrix, The Band och alla andra med skägg och konstiga kläder är bra, inte texterna kanske, men musiken. Hata synden men älska syndaren så att säga.

Min far var en tidig fildelare och hyrde skivor av sin kompis på skivbutiken och spelade av på kassett hemma. Hans olagliga musiksamling upptog åtskilliga byrålådor med kassetter, rullband och lagliga vinylskivor. Jag önskade mig "The Final Countdown" på vinyl när jag fyllde 7 men fick en kopierad kassett, inte helt nöjd men vi var fattiga, pappa var rädd om sina nålar och musiken var ju den samma. Kommer ihåg stunderna med Dire Straits i hörlurar nära skivspelarna. Pappas historier om när han mötte Judas Priest på Marquee club i London tidigt 70tal. Black Sabbath på hög volym när mamma var ute, Cream, Eric Clapton, Wishbone Ash, Canned Heat, Santan, Peter Gabriel, Progg, Progg, Progg, Quicksilver Messenger Service, Neil Young, Steppenwolf  och mycket annat mellan himmel och jord. Han skolade mig bra min far och det är jag väldigt tacksam för. Mycket av det han spelade då gillar jag fortfarande, annat har jag med tiden insett är väldigt dåligt...

När jag på egen hand började upptäcka musik hade jag en bred och stadig grund av musikaliska referenser att stå på. Diskussionerna (läs bråken) gällande vad som är BRA musik blev under åren många och behandlade allt från Hiphop till Metal och Reggae, Breakbeat, Skatepunk och en och annan obskyr musikform där jag idag kan se att han förmodligen hade nån sorts poäng. Då saknade han ett perspektiv på att varje generation reagerar på sin föräldragenerations musik men också att det med tiden kommer nya band och nya strömningar som har mycket att erbjuda. Jag inser samtidigt att jag kommer reagera på samma sätt när Klimpen kommer hem och sjunger Schlager och lyssnar på nya musikformer jag kommer hata men som förhoppningsvis har något bra att tillföra.

Min förhoppning är att jag ska kunna vara en lika bra musikalisk guide för Klimpen som min far var för mig. Jag började tidigt med dub från stora vadderade hörlurar som jag klämde över magen på högt-ärad-sambo. Augustis Pablo var lite av en favorit och han fortsatte att leverera under kolikperioden när gungande dans till tunga lugna reggaebeats hade en sövande effekt. Idag är hon mindre kräsen men visar tydligt när hon gillar nått genom att grabba tag om en högtalare och böja frenetiskt på knäna i takt till musiken. Här om dagen gav Johnny Cashs Folsom Prison bäst utslag tätt följd av Depeche Modes Construction Time Again. The Smiths funkar men Canned Heats flöjter, Oscar Linnros, Jay-Z, Parken och framför allt Popcorn funkar ännu bättre.

Nu när lukten av bränd plast från napparna nån tankspridd jävel torrkokar i köket når min näsa inser jag att det här ämnet var lite för roligt och det är dags att sluta.

Läs även andra bloggares åsikter om Musik, Klimpen, Föräldragenerationenrationen