I måndags vaknade jag för första gången innan Klimpen. Ett resultat av helgens tidsstöld och att min väckarklocka för ovanlighetens skull ringt och påmint mig om att jag skulle jobba några timmar på förmiddagen. Om tidsomställningen innebär att Klimpen sover längre på morgnarna kommer jag aldrig mer klaga över den stulna timmen. Jag hann börja dona lite i köket innan ett litet gnyende hördes från sovrummet. Strax efter små snabbt trippande steg genom lägenheten och ett nyvaket och förvånat ansikte i hallen utanför köket. Den rymningssäkra spjälsängen brukar hindra att Klimpen själv lämnar sängen på morgonen men eftersom hon vaknat ensam, övergiven och mycket ledsen under natten fick hon göra oss sällskap i dubbelsängen och vaknade också där, ensam och övergiven på morgonen. Fördelen med att slippa skaka galler är ju att man kan själv kan lämna sängen när man känner för det. Anar att denna upptäckt kommer utnyttjas i framtiden av vår lilla Ursut.
Det slog mig plötsligt hur stor hon är och hur snabbt tiden går samtidigt som jag i skräckblandad förtjusning kunde se framför mig hur hon vaknar i en mindre rymningssäker säng och springer för att väcka oss alldeles för tidigt eller bara väljer att rasera lägenheten på egen hand i framtiden.
Ännu mäktigare kommer det bli när hon går och lägger sig själv men jag förmodar att vi får vänta ett tag på den dagen.
Det slog mig plötsligt hur stor hon är och hur snabbt tiden går samtidigt som jag i skräckblandad förtjusning kunde se framför mig hur hon vaknar i en mindre rymningssäker säng och springer för att väcka oss alldeles för tidigt eller bara väljer att rasera lägenheten på egen hand i framtiden.
Ännu mäktigare kommer det bli när hon går och lägger sig själv men jag förmodar att vi får vänta ett tag på den dagen.
Läs även andra bloggares åsikter om Klimpen, Sömn, Ursut
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar